LEDARE
Vi lever i en uppblåst självbild – och då behöver vi en diagnos
En av kvällstidningarna hade i helgen en skakande historia om en 34-årig kvinna som vad jag kan förstå aldrig haft några problem men som läst på och förstått att hon nog kunde ha ADHD. Därför la hon 34 000 kr på att gå till en privat vårdgivare som utredde henne och kom fram till att hon hade ADHD.
Nu hade hon inte pengar att fortsätta hos den privata vårdgivaren utan vände sig till vår vanliga skattefinansierade vård som underkände diagnosen.
Och följaktligen inte ville ge henne vård.
Nej, det är inte en mänsklig rättighet att få en diagnos.
Och jag är förvånad över att det här inte lyfts och debatteras mer.
Vi har överlägset mest fall av ADHD och närliggande diagnoser bland unga av alla nordiska länder.
Ingen av våra grannländer är ens i närheten av våra tal.
När det gäller autism diagnoser bland unga ligger vi och Sydkorea i topp i hela världen!
Vad är felet med vårt perfekta samhälle??
Sverige är ju enligt oss själva bland de bästa länderna i världen?
Var ligger felet?
Har själv läst på och insett att alla bokstavskombinationer stämmer in på mig själv.
Och det är säkert så, men så här vid 66 års ålder så kan jag konstatera att jag klarat mig hit utan någon diagnos.
Från en våldsamt överbelastad vård kommer också signaler om att allt fler över 50 kommer för att få diagnos om ADHD!
Varför då? Har man blivit 50 och mer så varför behöver man en diagnos?
Sedan tycker jag att man verkar ha sänkt kravet för psykisk ohälsa i alla fall i det offentliga samtalet.
Att saker är jobbiga, att man känner sorg och att vara ledsen innebär inte psykisk ohälsa.
Det är en normal del av livet. Stress är också det en del av livet!
Sedan är väl frågan hur man hanterar den men det är inte psykisk ohälsa!
Man kan må dåligt utan att det är psykisk ohälsa!
När så mycket som var tionde ung under 18 år får en ADHD eller närliggande diagnos är det naturligtvis ett jätteproblem.
Problemet blir inte mindre av att behandlingen faktiskt består av att man får ett amfetaminbaserat läkemedel.
Vi ger alltså en stor mängd unga narkotika.
I detta utredningarnas förlovade land är jag förvånad över att ansvariga myndigheter inte för länge sedan har börjat utreda varför Sverige har dessa toppsiffror?
Vad skiljer oss så markant från våra nordiska grannländer?
Och hur gör vi för att vända detta?
