Vi i Ragunda behöver inte vara strykrädda längre

På flera sätt har det varit enkelt att växa upp i Ragunda och i vårt fall Ammerådalen. Klockan på köksväggen har bestämt tempot, och så länge postbilen kommit vid 13-snåret med pension och dagstidning så har folk förstått att världen inte stått i brand.

Kallstart, jobba, handla på Oves Livs och sätta av pengar till sämre tider. Göra en insats för det lokala föreningslivet, fylla på frysboxen med abborre, lingon och älgkött, och framför allt rösta rätt.

Jämte det har vi haft andra kraftfulla inslag som hållit oss i schack sedan seklets mitt.

Det ständigt närvarande hotet att ryssen skulle komma. Att kraftbolagen även ska ta Ammerån ifrån oss, att byskolan ska läggas ned och att kommunen ska bli bankrutt. För Ragunda är fattigt, skulle vi veta. Det var nästan så att det stod inristat i kommunbonaden.

Men så länge vi lydde staten och följde anvisningarna från de lokala förmännen - så skulle det ordna sig. Trots allt. Samt om vi följde kostcirkeln och röstade rätt.

Ett liv att nöja sig med. Där kvinnan var till för att behaga, och parera eventuella normavvikelser inom husets väggar, samt att hålla prydligt i linneskåpet utifall det skulle bli oanmäld inspektion.

Ja. Vi, förenklar av dramaturgiska skäl förstås.

Ragunda var på flera sätt en fin kommun att växa upp i, men många i våra sammanhang vittnar om exakt samma känsla.

Känslan att vi varit ett kuvat, slumrande folk, där vi fått med modersmjölken att vara lite strykrädda och underordnade. Aldrig sticka ut och vara sig själva fullt ut. 

 Vi växte upp i kärleksfulla familjer och hade egentligen alla förutsättningar för att vara trygga - men en osynlig, knuten näve har ändå härskat över nejden. Trots att vi röstat rätt.

Men vet ni vad! Vi är så grundligt färdiga med den där tiden och det sättet att förvalta våra liv. 

Under våren 2021 så öppnades en friskluftsventil i kommunen. Ett yttre hot väckte oss ur dvalan, när ännu ett kraftbolag kom med piskan och sa att Ragunda skulle leverera lite mer. Alltså bygga vindkraft på de sista kullarna som inte var industrialiserade. Vi som redan lever i ett myller av kraftverk och spindelnät av el-ledningar.

 Alldeles intill byn dessutom. Kraftbolaget skulle även gladeligen köpa upp husen som folk hotade lämna.

Det blev startskottet för en ny folkrörelse i Ragunda. Många ställde sig äntligen på bron med armarna i kors och sa att det räcker nu. Hit men inte längre. Vi vill inte ha era pengar.

Vi startade Låt Ragunda Leva, och tusentals slöt upp.

Vi vände oss till politiken - och stämningen var samma där. De hade också fått nog och tyckte att Ragunda behövde tänka på sitt eget bästa nu. Dock inte det parti som vi alltid röstat på - för deras talespersoner sa att vindkraftverk var vackra och att man måste fortsätta tänka på solidariteten.

Det blev så smärtsamt, men befriande tydligt.

Solidaritet, alltid till gagn för någon annan. Inte till gagn för oss, i en av landets fattigaste kommuner. Fast det är vi som levererar resursen. 

Snart är det val i Ragunda. Vi har gått med i Centerpartiet, eftersom de öppnat armarna för oss och deklarerat en ny väg. Där vi och andra medborgare sätter färdriktningen och tar tillbaka kontrollen över våra öden.

Vi är inte ett dugg rädda längre. Vi kanske aldrig hade behövt vara det - utan det skulle bara vara så för att någon annan tjänade på det. 

Var blev ni av ljuva drömmar? undrade Monica Zetterlund. 

Att storbolagen drömt om kronor och ören när de sprängt sönder våra forsar och kullar råder ju inget tvivel om. Nu är det dags att Ragundas drömmar handlar om oss - och våra barn.

Häng med oss nu i det nya Ragunda. En kommun som växer och där äntligen ekonomin går åt rätt håll. Där alla får en chans att vara sig själva och känna delaktighet i lokalsamhället. Vi behöver inte stanna i dåliga relationer - utan vi kan bryta oss loss från ruttna strukturer och leva friare.

Vi har aldrig i våra liv känt oss så vakna och hoppfulla som precis nu!

Anne Östlin och Linda Östlin, Överammer