Vem tar ansvar för provborrningarna?
Sverige har en minerallagstiftning som härstammar från 1600-talet och Axel Oxenstiernas tid som rikskansler. I praktiken betyder det att ingen äger sin mark under jord, något som blivit oerhört tydligt för markägare i Oviken. Det är i princip omöjligt att hejda de bolag som prospekterar och vill provborra på din mark då de har lagen på sin sida.
Både kommuner och markägare har överklagat Bergsstatens beslut om att tillåta utländska bolag att provborra efter mineraler i Oviken, men till ingen nytta. Borrningarna har blivit många under årens lopp och nu står flera borrhål och pyser och läcker men ingen vill ta ansvar.
Detta är märkligt då Bergsstaten ska säkerställa att de bolag som har fått tillstånd att prospektera ska ha resurser avsatta för att återställa allt när man är klar. Så verkar det inte fungera.
Detta har varit en lång följetong, vi kunde senast läsa om Carina Karlsson i LT den 25 december som är markägare i Oviken.
Carina har borrhål som läcker på sin mark och kring hålet täcks marken av en blöt äcklig illaluktande sörja där inget växer. Det utländska bolag som prospekterat har inte tagit ansvar och därmed landar ärendet på Länsstyrelsens bord. Inte heller Länsstyrelsen tänker hjälpa Carina att åtgärda problemet.
Nu står hon där ensam, och det känns för mig helt orimligt. Borrningarna på hennes mark var omöjliga att avstyra och inget hon själv valde. Det är svårt att beräkna vad det skulle kosta henne att åtgärda problemen, eller om det ens är möjligt. Hur kan det få bli så här?
Det här är bara en försmak av vad som kan hända i framtiden om en gruva skulle bli verklighet. Gruvdrift i alunskiffer är oerhört farligt. Det är något som Finland fått erfara i sin gruva i Talvivaara. Inom en radie på 7 kilometer kring gruvområdet är idag skogen död, vattnet i sjöar och åar klassas som oanvändbart idag och för oöverskådlig framtid.
Tillståndet gavs snabbt och på lösa grunder och när bolaget som startat gruvan gått i konkurs så stod den finska staten med ansvaret i sitt knä för den största miljökatastrofen genom tiderna.
Förutsättningarna är inte olika de vi har i Oviken och Storsjöbygden. Om brytning ska ske så är öppna dagbrott den enda möjligheten. För att utvinna mineraler ur alunskiffer så används biolakning, precis som i Finland. Vår gruva skulle hamna kant i kant med Storsjön och vid en katastrof likt den i Talvivaara skulle vårt vatten bli förorenat från Storsjön och ända ut i havet.
Ansvarsfrågan är viktig för vem tar egentligen ansvar? Brytning och prospektering i alunskiffer kan inte jämföras med andra gruvor då det är så mycket farligare. Det är därför väldigt oroande när Moderaterna och Socialdemokraterna på nationell nivå går ut i media och säger att de vill ha en ökad gruvdrift i Sverige för att klara miljöomställningen, och det utan att definiera vilken typ av gruvdrift man hänvisar till.
Gruvdrift i alunskiffer kan aldrig bli en miljövinst. Borrhål eller gruvhål, det måste alltid finnas någon som tar ansvar. För Carina och alla vi som bor i Storsjöbygden så är det oerhört viktigt att vi får en ändrad minerallagstiftning som förbjuder brytning i alunskiffer och ett stärkt kommunalt veto redan vid prospektering.
Vänsterpartiets regiongrupp genom Elin Hoffner
