Valet i vården
När fler och fler kollegor ger upp och vikarier saknas spelar det ingen roll att man älskar sitt jobb.
Varken kroppar eller knoppar orkar med stressen som ohållbara scheman, knappt synliga chefer och omorganisation efter omorganisation skapat.
Jag förstår de som slutar eller aldrig börjar. Vad lockar i en bransch där det saknas återhämtning och tillräckligt med kollegor? Där schemaläggning gör det omöjligt att ha ett liv utanför arbetet?
Jag är trött på att höra politiker slå sig för bröstet och säga hur stabila, trygga och lyhörda de är samtidigt som personal inom vården gråter för att orka lite till i väntan på nödvändig kunskap och politik.
Undersköterska i Berg
