Tystnadskulturen – ett större hot än vi anar

Vi lever i ett ständigt informationsflöde, ändå är det häpnadsväckande svårt att vara journalist ibland. 

Kort sagt är det ofta bara hälften av sanningen vi kan berätta. 

Problemet stötte jag på själv när jag var i Torvalla innan jul. I vårt uppslag om ungdomskriminaliteten tecknades en dyster bild av läget – ändå var den polerad. 

Vi kan helt enkelt inte återge citat som folk inte vågar stå för.

Det finns en allmän rädsla för repressalier, som vi har stött på även i andra sammanhang. 

Det leder till att en sak sägs när bandspelaren är på och en sak efteråt.

I Torvalla pratade jag med chefer på företag som upplever stora problem med kriminalitet, men som vill putsa fasaden utåt, eller inte säga något alls. 

Att presentera hela bilden skulle kunna påverka försäljningssiffrorna och leda till jobbiga samtal från någon regionchef. 

Samma resonemang har jag stött på från rektorer och lärare, som inte vill få höra av någon överordnad att de “svartmålat” en skola eller ett utsatt område.

En kollega mötte samma tystnadskultur när hon skulle berätta om den planerade nedläggningen av Riksarkivet. Anställda la munkavle på sig själva av rädsla för att bli av med jobbet.

Vem ska vi skylla för den här utvecklingen då?

Som journalist finns det faktiskt anledning att idka självkritik. 

Media har haft en ovana att hänga ut obekväma röster.

Jag vet själv hur det var att bevaka migrationsvågen 2015, när tidningar faktiskt jagade systemkritiska röster – ibland också privatpersoner – som kanske hade rört sig i grumliga vatten och ifrågasatt om det verkligen var hållbart att ta in mellan 10 och 30 000 nya invånare varje vecka. 

Ett agerande som skapat en kultur av rädsla. 

Som journalist är det lite av en oskriven regel att stå på den lilla människans sida. Jag ser fler och fler exempel på att det tvärtom är den lilla människan som granskas och hängs ut. Det är förstås också enklare. 

Ska du ge dig på ett större företag eller organisation kan det gå så pass illa att du stöter på en kommunikatör, som oaktat vad yrkesnamnet signalerar fungerar mer som en grindvakt.

Idag mer än någonsin, är information makt och därigenom skyddsvärt. 

Men tystnadskulturen är ett samhällsproblem, som kväver debatten och i förlängningen gör det svårare att ta tag i problem.

Vi på JT ska göra vårt bästa för att gräva och vi ska göra det i rätt ände.

Simon Gunnholt, ansvarig utgivare