- Vi har fört otroligt mycket dialog med alla berörda. Det finns en gräns för hur mycket man kan böja sig. Min känsla är att om inte staten löser detta så kan man som kolonialmakt lika gärna komma och skjuta oss, säger Marcus Rensberg med eftertryck.
- Vi har fört otroligt mycket dialog med alla berörda. Det finns en gräns för hur mycket man kan böja sig. Min känsla är att om inte staten löser detta så kan man som kolonialmakt lika gärna komma och skjuta oss, säger Marcus Rensberg med eftertryck.

Samebyn Ruvhten Sijte stäms av markägare – vill ha en miljon

Veckan före midsommar ansökte 50 markägare i Härjedalen om stämning till Östersunds tingsrätt. Stämningen avser en skuld på närmare en miljon kronor som markägarna menar att samebyn Ruvhten Sijte är skyldiga markägarna för uteblivna ersättningar för och uppsägningen av avtalet, från 2002, gällande renbete söder om Tännån.

Publicerad

- Tinget delgav samebyn flera gånger. Utan att de löst ut brevet. I oktober lämnade polisen personligen över brevet från tingsrätten till samebyns representant. Samebyn inkom med svar den andra november, berättar Tina Segerström taleskvinna för de 50 markägarna.

Vad är det som hänt?

- Vi är stämda av markägarna. Vi i Ruvhten Sijte anser att det är staten som borde gå in och lösa skulden. Staten borde teckna avtal med markägarna eller expropriera markerna. Det är grundförutsättningen från 1970 som ska gälla här. Det är inte Härjedalsdomen som gäller det vi talar om nu, den gäller vinterbete det är en annan fråga som inte ska blandas ihop med året runt betet, menar Marcus Rensberg ordförande i samebyn Ruvhten Sijte.

Varför ser det ut som det gör?

- Jag förstår inte varför det är så svårt att göra rätt för sig. Medlargruppen hade fått till avtal med övriga samebyar i Härjedalen. De har fått 50 procent av kostnaden för arrendet. Det erbjudandet har även Ruvhten Sijte fått, säger Tina.

Samebyn anser sig sakna förståelse för sin syn på saken.

- Man är ganska svag emot en kolonialmakt. Vi har blivit överkörda och fortsätter att bli överkörda. Läser man innantill är det väldigt klart vad som gäller beträffande rennäringen, menar Marcus och fortsätter. Markägarna ska ställa kravet mot staten för det var staten som tecknade avtal den 27 mars 1973.

Markägarna är angelägna om att komma till rätta med de problem som uppstår när många hundra renar kommer in på odlingar som trampas ned. Markägarna vill inte ha avtal med staten. De vill teckna avtal direkt med samebyn för att kunna reda ut eventuella problem med sin avtalspart, Ruvhten Sijte.

- Om man har ett avtal med samebyn kan vi ringa och kommunicera om det uppstår problem. Det är svår arbeta när vi är avtalslösa. Om man ska värna, vilket jag vill, den samiskakulturen så innebär det ett ömsesidigt ansvar och att man kan samarbeta, repeterar Tina för mig på telefon från sin stuga en mil söder om Tännäs.

Hon tar ett exempel på samarbete mellan en sameby och markägare.

- Någonstans fick samebyn vänta någon vecka med en förflyttning då det pågick älgjakten. Det var inga problem. Om man har en avtalspart kan man vända sig till någon, menar Tina.

När och hur kommer detta att lösa sig?

- När Näringsdepartementet bestämmer sig för att lösa situationen. Att riva stängslet mot Norge vore en lösning, men vi vill inte slå undan fötterna för de norska samerna som har sina renar där. Det är inte svårlöst om politiker och tjänstemän jobbar i samma riktning som vi, menar Marcus.

Men hur kan ni mena att det ska vara staten som är avtalspart om en tredje parts mark?

- Vi skulle behöva en tydlighet i avtalet som gäller på längre sikt än som varit historiskt. Om staten ingår ett avtal med markägarna är det bästa sättet för att få det att fungera i praktiken för oss i samebyn. Det ger en långsiktighet som är hållbar i framtiden. Vi som sameby ställer kravet mot staten som schabblat till det i tidigt 2000-tal. Rätt ska vara rätt, hävdar Marcus.

Ser du några andra vägar att gå i frågan?

- Om vi vänder på det. Släpp in oss och våra renar i Norge så vi får tillbaka de marker vi brukade före februari 1972, då vi blev utestängda från hälften av de marker vi i Ruvhten Sijte brukat i många, många hundra år. Renens behov är det som ska styra avtalet inte tvärt om.

Har ni markägare ingen förståelse för samebyns ståndpunkt?

- Vi vill ha ett avtal med Ruvhten Sijte. Vi har inte bråttom, samerna måste vara intresserade av att få till en lösning, menar Tina.

Hur känns det att måsta hålla på att träta om marken?

- Jag vill ha detta löst så att mina barn slipper ärva problemet. Det måste till en lösning för att vi ska kunna se varandra i ögonen. Varför är Marcus Rensberg inte mer intresserad, undrar Tina som företräder de 50 markägarna.

- Vi har fört otroligt mycket dialog med alla berörda. Det finns en gräns för hur mycket man kan böja sig. Min känsla är att om inte staten löser detta så kan man som kolonialmakt lika gärna komma och skjuta oss, säger Marcus med eftertryck och fortsätter. Det är inte pengarna det handlar om. Staten måste ta sitt ansvar när staten skapat läget. Det är varken vi eller markägarna som är grunden till problemet. Tar man bort privatmarken och bara ser till statligmark så går det inte att bedriva ordnad renskötsel här i västra Härjedalen, säger Marcus Rensberg ordförande i Ruvhten Sijte.

Powered by Labrador CMS