Svar från riksdagsledamot Anna-Caren Sätherberg (s) om lokalradion

Publicerad

Du vänder dig främst mot public service-bolagen men politiskt så ligger mycket av det bolagen gör på nätet i enlighet med sändningstillståndet för 2020-2025. I juni 2018 lämnade den parlamentariska public service-kommittén (bestående av S, MP, M, KD, C, L, V och SD) sitt slutbetänkande till dåvarande kulturminister. Ett handslag om inriktningen kunde fattas och riksdagen behandlade propositionen Ett modernt public service – villkor 2020–2025 i oktober 2019. De största förändringarna i bolagen SVT/SR/UR:s uppdrag, enligt sändningstillståndet, är att de nu har en skyldighet att:

  1. Stärka den journalistiska bevakningen i svagt bevakade områden och ta hänsyn till kommersiella nyhetsmediers konkurrensförutsättningar.
  1. Öka förstasändningar på de nationella minoritetsspråken under tillståndsperioden.
  1. Tillgodoräkna programverksamhet på internet – s.k. ”räkna-webben”. Kärnverksamheten utvidgas därmed samtidigt till att innefatta produktion och tillhandahållanden av program på de egna plattformarna som finns på fritt tillgängliga och öppna delar av internet. 
  1. Finnas där publiken finns samtidigt som det införts tydligare villkor om hur SR, SVT och UR ska förhålla sig till distribution på andras plattformar.
  1. Vara en del av totalförsvaret och utveckla beredskapsuppdraget.
  1. Införa förhandsprövning av nya tjänster. Externa aktörer ges möjlighet att anmäla nya tjänster för prövning.
  1. Öka omfattningen av bl.a. syn- och teckenspråkstolkning hos SVT och UR. 

Det som avser bolagens bredare kärnuppdrag att göra sig tillgänglig på nätet framgår i propositionen på sida 43-44. Där anges skälen för regeringens bedömning. Man menar att distributionsplattformar är ett viktigt komplement till programföretagens egna onlinetjänster. De ger företagen andra möjligheter att nå ut med sitt utbud och till att skapa en levande dialog med publiken. Särskilt betydelsefulla kan de externa plattformarna vara för att nå grupper som annars inte hittar till företagens kanaler och tjänster, t.ex. ungdomar eller nyanlända invandrare.

Att distribuera innehåll på externa plattformar som globala distributionsplattformar eller sociala medier är dock, som konstaterats ovan, inte alltid oproblematiskt.

Publiken ska inte behöva använda en extern plattform för att kunna ta del av public service-innehåll. Externa plattformar bör därför enbart i undantagsfall användas för att distribuera ett exklusivt innehåll, dvs. innehåll som inte finns tillgängligt på programföretagens egna plattformar. Att innehåll inte distribueras exklusivt via externa plattformar är viktigt även med hänsyn till tillgängligheten för personer med funktionsnedsättningar. Även om bl.a. Dyslexiförbundet och Unga med synnedsättning framhåller att det är positivt ur tillgänglighetshänseende att public service-utbudet finns på så många olika plattformar som möjligt saknar dessa plattformar ofta den höga tillgänglighet som präglar företagens egenutvecklade onlinetjänster. Ytterligare ett skäl till att minimera den exklusiva användningen av externa plattformar är att det redaktionella ansvaret kan påverkas. Det är inte säkert att det finns ett grundlagsskydd för programföretagens avskilda ytor på t.ex. sociala medier. I stället måste frågan bedömas från fall till fall (se SOU 2016:58 s. 329 f.).” 

Regering och riksdag anser att det är rimligt att denna typ av anpassat innehåll, som syftar till att nå en publik som annars är svår att nå, i vissa fall distribueras exklusivt på externa plattformar. Vi menar också att det bör vara möjligt att föra en dialog med publiken om innehållet i det ordinarie utbudet via sociala medier. Men förhandsprövings-institutet kan pröva varje enskilt fall vid anmälan. 

Vänligen, 

Anna-Caren Sätherberg

Powered by Labrador CMS