Språk eller dialekt?

Det är kanske varken det ena eller andra? Vi har det språk vi har och ingenting är mer rätt eller fel än det andra!

Någon enhetlig jämtska finns förstås inte, och har aldrig funnits, det vi har en rad ”mål”, modersmål, bymål, bygdemål, eller sockenmål, även om det inom socknen och byn också kan finnas variationer. 

Om det nu funnits ett jämtländskt språk, vilket bygdemål är det då som upphöjts till ”riksjämtska”? Det bör väl i så fall ha varit målen kring Oviken, Hackås, Näs, betydande bygder i Jämtland. Förr och nu.

Diskussionen om stavning är enkel att lösa! Eftersom det inte finns något enhetligt språk går det heller inte att ha någon enhetlig stavning. I den mån sockenmålen måste stavas och skrivas bör det ske efter varje ”målområdes” möjligheter, stavningen måste alltså ske efter det mål som pratas i det aktuella området.

Lätt är det inte men det finns bra exempel på lyckade ordlistor. Ravund, Birgit Amre´n och Britt Elise Olsson, gav oss, under flera decennier, goda exempel på Ragundamålet. I Klövsjö fanns Gösta Edlund, hans bok ”Klövsjöord" bör vara en ledstjärna för alla. Det finns säkert fler! Hur många mål finns det i landskapet?  I varje fall 20?

Det kan vara så att bygdemålen inte ska skrivas utan leva sitt eget liv utanför ”det skrivna”. En av de stora språkmänniskorna i Jämtland, som jag var arbetskamrat med i Föllinge för drygt 40 år sedan, ansåg att några av mina visor inte borde spelas in och bli till skiva, de borde få leva sina egna liv och hitta mottagare ”av sig själv”. De skulle bli starkast så. 

Mitt mål är ett av många jämtmål. Det räcker så! Viktigast är att vi förstår varandra, och det gör vi för det mesta. Inte alltid dock. Trots att jag är jämte förstår jag lika lite av vissa jämtländska bygdemål som av älvdalsmål och nordsamiska!  Så tala inte om att jaemptska är ett språk! Dialekt? Om det inte finns något språk kan det heller inte finnas någon dialekt.

Mitt mål är numera något urvattnat förstås eftersom jag i 60 års tid varit tvungen att tala och skriva på riksmålet. Något som kanske ändå varit utvecklande?  Och något helt genuint mål har jag nog aldrig haft utan det är en mix ta maul fraun Skaula, Ausan och Klöffsje. 

Tyvärr finns det problem. Det handlar om besserwissrar, eller lessrar. (Lesservisser är ett nytt ord som, enligt sakkunskapen, betyder ”en som ingenting vet ska förklara för någon, som vet lite mer, hur saker och ting hänger ihop". Alltså: En blind ska leda en seende genom den villande skogen.) 

I 50 års tid har jag hört folk anse att det är dom, bara dom, och inga andra, som talar riktig jämtska. En löjlig inställning. 

Min övertygelse är att våra bygdemål är borta inom kort, säg ett halvt sekel. Inget ont i det? Språk är kommunikation. Om ingen förstår vad man säger, vad har då våra bygdemål för mening? En kvarnsten om halsen? Det kan ju inte vara så att vi till varje pris ska sträva bakåt och försöka imitera och återskapa ålderdomliga språkbruk? Och språk har alltid förändrats. Så sker nu också. Fragment av våra sockenmål kommer att finnas kvar längre än ”något halvsekel”. 

  ”Prata på bygdemål med barn och barnbarn så lär de sig”, har någon sagt. Inte så. Det spelar ingen roll vad föräldrar och farfar talar för mål, barnen pratar som andra barn! Ett exempel: En av mina systrar blev gift i Värmland, hennas man har Ångermanländska rötter. Fyra barn. Föräldrarna talar sina respektive modersmål, men vilket mål talar barnen? Jo värmländska. Redan från dag ett!

Inget av mina barn talar något lokalt mål. De många barnbarnen ännu mindre, de talar som andra barn i grannskapet och på förskolan. Det alltså ganska enkelt att göra en prognos. För mig är mitt bygdemål viktigt eftersom det är en stor del av min identitet. Men det är inte mina barnbarns identitet. Modersmålet är viktigt även för invandrande medmänniskor, det är viktigare än att lära sig svenska.

Utan egen språklig identitet kan man heller inte lära sig andra språk. Och vad är ”svenska”? (Jag såg på TV att en SD-gubbe ville avskaffa hemspråksundervisningen. Galenskap. Nationalitet okänd med nog hette (heter) han Reslow? Han kan i varje fall inte vara svensk för hans rotvälska var totalt obegriplig! Hoppas att han inte är lärare eller har med skolfrågor och språk att göra för i så fall är det synd om barnen!). Det borde väl vara ett krav att svenska riksdagsledamöter ska kunna svenska? 

Skälet till att jag nu aktiverar min något trubbiga penna, är följande:

 Jag blev attackerad av en person som hade läst något i tidningen. Det handlade om språk contra dialekter. Hans uttalade mening var att jämtska var ett språk, "Jag kunde inte läsa vidare utan slängde tidningen.”

Jag hade läst samma artikel och hade en annan åsikt, och framhöll att artikeln var välskriven, saklig, informativ och intressant.

”Personens" budskap var då att jag och andra som kom från min socken var ”lite eljest”.

Eljest betyder annars och översättningen blir då att jag och alla andra från min landsända och med mitt modersmål är lite annars. Jag kan inte koden och vet inte vad det betyder, det betyder sannolikt störst, vackrast, klokast och bäst, men om uttrycket är ett kränkande och nedsättande invektiv bär det också spår av ett slags rasism! Krig har utbrutit av grumligare anledningar!

”Personen" får nu anledning att kasta tidningen igen...

Fotnot: Ordet Jamska är inte bra, det leder tankarna till kattjalm. Mitt mål är värt mer än så!!! Det är inte många jämtmål som säger Jamska! Jämtska är bättre men om man är intresserad av gammal stavning bör kanske ”jaemptska” och Jaempteland vara OK? I alla fall måste bokstaven P finnas i ordet? Var tog P-et vägen? De äldsta bilderna av vårt nuvarande landskapsvapen är från tiden strax efter bytet från Norge till Sverige. På en värdshusskylt från Rätan med årtalet 1694 stavas Jämtland ”Jempteland”. Från 1660-talet läser jag ”Jemptelands Afradsbok”.

 I J-H historia del ett, sid 264, stavas landskapet Jaemptia. På mina kartor från 1500 och 1600-talet heter Indalsälven "Jempte Elfwen". Lokalt heter Jempte Elfwen även Litsälven, Stuguälven och Storåa. Enligt Levi Gredander och boken Ödegårdsmännen kan förleden Inn komma från älven Inna på den norska sidan, där finns också bygderna Indalen och Innherad.

När jag 1976 ägnade 17 dagar åt de Olympiska spelen i Innsbruck kastade jag en snöboll i älven Inn som tydligen är 52 mil lång, i så fall nästan dubbelt så lång som Jempte Elfwen. Så det är inte säkert att Indalsälven har något samband med Indal i Medelpad! Det är kanske ett vanligt älvnamn med internationella rötter?  Gredander visar på möjligheten att även Ljungan och Ljusnan har fått sina namn efter norska förebilder.  

Tja, nu vet ni det också...

Kalle Berglund