Respektlös vindkraftsindustri måste stoppas

Rättssäkerhet innebär att regeringsformens egendomsskydd ska gälla lika för alla medborgare, även för dem som bor på landsbygden. Trots detta har vindkraftsindustrin i över femton år visat en total respektlöshet mot både egendomsskyddet och den lokala demokratin. Kommunen och dess invånare äger rådighet över mark- och vattenanvändningen och en vindkraftsetablering kan enligt Miljöbalken endast godkännas om kommunen uttryckligen tillstyrker etableringen.

"4 § Tillstånd till en anläggning för vindkraft får endast ges om den kommun där anläggningen avses att uppföras har tillstyrkt det."

Tyvärr har kommunens tillstyrkan ofta reducerats till en formalitet. Kommunerna har saknat resurser att ta fram vedertagna beslutsunderlag. Samtidigt har industrins PR-maskineri och det gröna narrativet fått väga tyngre än ett faktabaserat beslutsunderlag.

Men med den omfattande utbyggnaden har också erfarenhet vuxit och kunskapsläget utvecklats, och allt fler kommuner säger idag nej till storskalig vindkraft. 

Detta har i sin tur fått Svensk Vindenergi att lansera en intensiv kampanj, med hjälp av PR-byråer och konsulter, för att övertyga kommunpolitiker att avstå från sitt veto – och istället lämna över besluten till statliga myndigheter.

Problemet är att även Miljöprövningsdelegationerna ofta saknar tillräcklig expertis och i praktiken lutar sig på exploatörens egna utredningar. Miljökonsekvensbeskrivningen (MKB), som är hjärtat i tillståndsprocessen, tas fram av exploatörens konsulter och stämmer sällan överens med verkligheten. 

Det försvårar en rättssäker prövning. I besluten ser vi återkommande hur påverkan beskrivs som "försumbar" – och försiktighetsprincipen tillämpas sällan i praktiken.

Enligt Miljöbalken ska en MKB redogöra för påverkan på materiella tillgångar såsom fastighetsvärden. Men detta krav efterlevs inte. Bolagen följer inte heller miljöbalkens regler om samråd: Samrådsunderlagen är förskönade och sakägarförteckning saknas. Människor som påverkas men bor på andra sidan kommungränsen ignoreras helt.

När vindkraft planeras sjunker fastighetsvärden, ibland till den grad att fastigheter blir osäljbara. Banken beviljar inte lån. Egendomsskyddet förbises i processen. Drabbade invånare får ingen rättshjälp eller möjlighet till en rättvis prövning inom skälig tid. Kommunernas tidigare positiva inställning till vindkraft grundade sig till stor del på okunskap om konsekvenserna. Tillstånd har givits trots att de egentligen inte uppfyller miljökraven. I dag vet vi bättre. 

Därför måste beslutsfattare få oberoende utbildning och stöd för att kunna fullgöra sitt ansvar: att värna invånarnas rättigheter, både socialt, miljömässigt och ekonomiskt. Vindkraft handlar ytterst om våra mänskliga rättigheter och om Sverige som en rättsstat. Rättssäkerheten för landsbygdens invånare och Sverige som rättsstat får aldrig offras för vindindustrins intressen.

Madeleine Staaf Kura, vindkraftsupplysningen.se