Priset för att vara en nyttig samhällsmedborgare

Och det sker tidigt. Barnen lämnas iväg redan när de är små. Ofta krävs det två inkomster för att det hela ska gå ihop, inte ens då är det säkert att det fungerar. 

Sedan fortsätter det. Vi formas till nyttiga samhällsmedborgare och blir en del i systemet. En bricka i spelet. Vilket pris är det vi betalar för det? 

Sverige har flest ensamhushåll i världen* och samtidigt äter nästan var tionde svensk någon form av antidepressiva läkemedel**. Hur mår vi egentligen? 

Vi gör det vi kan för att få vardagen att gå ihop. Men hur mycket tid blir det över till barnen, familjen, vännerna och livet? Att laga mat från grunden, vem har tid med det? Att läsa innehållsförteckningarna på det som finns i butiken? Vad är det vi stoppar i oss och hur påverkar det våra kroppar och känslor? 

Många lever också i ensamhet fast de inte vet om det. TVn blir sällskapet och mobilen räddningen. Och sen jakten. Konsumismen som säger åt oss att vi måste köpa något för att bli nöjda. Det behöver inte vara något stort. Bara en liten grej. 

Och huvudvärken medicinerar vi bort. Den som är en signal på att något inte står rätt till. Vi ser ut att stänga ner kroppens intelligens. För att inte tala om själens intelligens. Har vi en själ? Får man ens skriva att man tror att det finns en själ i varje människa? Huga. 

Och våra tankar. Hur blir det med dom?

Har vi tid att ifrågasätta det vi tänker? Och förstår vi hur det vi tänker påverkar våra liv? Kan vi styra våra tankar? 

Hur vill vi leva? 

Hur skapar vi ett samhälle som främjar familjen och som värdesätter livet? 

Hur hittar vi tillbaka till det som så många säger att de längtar efter - sammanhang och kärlek? 

Jag tror att det är mycket som behöver gå sönder. Både inom oss och på utsidan, för att vi ska hitta den förståelsen. Många strukturer som ska raseras. Många tankar som ska ifrågasättas. Men vi kan ju börja med det som ligger oss närmast till hands.

Tänk om vi skulle lägga bort mobiltelefonen en stund. Sätta oss ner mitt emot en människa som vi tror att vi tycker om lite grann. Någon som vi kanske till och med har älskat en gång men som vi numera inte riktigt har tid att se.Titta varandra i ögonen. Säg inget. Vänta en stund och se om det händer något. Kanske en av er börjar prata. Lyssna. Låt den här människan få bre ut sig i ord. Ta in orden, dofterna, känslorna, rummet. Se vad som händer. Vem vet, kanske det till och med uppstår något som liknar gemenskap, sammanhang och kärlek igen …

Källor:

*Forskning & Framsteg 

** Socialstyrelsen