Om ord och handlingar

Jag vill börja med att fråga: Är altruism och solidaritet förlegade begrepp, och hur använder vi dem?

”Mycket vill ha mer” är ju ett välkänt uttryck. När jag ser på omvärlden, får jag känslan av att jag är en dinosaur, när jag vill stå upp för de svaga och utsatta grupperna i samhället. Allt handlar inte om min egen vinning, om min egen socioekonomiska situation. Kanske tillhör jag i så fall den hittills okända dinosaurieart som nyligen hittades i ett lerbrott i Skåne, jag har ju påbrå därifrån. Jag hörde ett samtal så sent som igår när jag passerade förbi ett bord på en restaurang i Krokom. Den medelålders kvinnan sa högt och ljudligt: ”…de som vaccinerar sig [mot covid, mitt tillägg] går som judarna solidariskt rätt in i gaskamrarna”. För mig som har erfarenhet av det senare nära i släkten, är detta ett fullständigt horribelt uttalande. På alla sätt och vis det bara går. Skämmes, tamejfan!

En annan viktig och närliggande fråga handlar om ordet demokrati. Har dess värde urholkats? Under valrörelsen var det närmast ett modeord – både hos hugade politiker som försökte ta sig in i politiken och bland de som med näbbar och klor kämpade för att hålla sig kvar. Nu verkar ordet vara som bortblåst.

Men i mitt nuvarande arbete, har jag närkontakt med krigets fasansfulla verkningar i Ukraina. Att någon plockar upp sin mobil och visar ett foto på sitt eget sönderbombade hus, är något annat än att se en okänd, sönderbombad byggnad när man sitter med sin tekopp i soffan framför tv-nyheterna på kvällen. Eller att få höra hur de, utmattade vid stationen i Polen, såg två kartongbitar någon höll upp. ”Sweden” stod det på en enda och ”Norway” på den andra. Där och då skulle de välja land, utan att veta så mycket alls. En del av dem som valde det första, hamnade så småningom i Jämtland.

Man kan hjälpa människor på olika sätt och efter eget intresse. Jag vill som ett gott exempel lyfta fram Riddarorden Jemtlandicum. Det är ett jämtländskt sällskap med hästintresserade som genomför medeltidsinspirerade tornerspel. De arbetar nu hårt för att hjälpa de ukrainska kosackerna. Kosackerna tillhör en urgammal, ukrainsk kultur som fortfarande lever kvar, de var ursprungligen ett krigarfolk och de stred med sina unika kosackhästar. Idag används hästarna till shower och till riddarspel, för att bevara och visa upp kulturen. Stallet ligger i utkanten av Kiev, så situationen är mycket svår.

Med ordförande Maria Stendotter i spetsen arbetar Riddarorden Jemtlandicum hårt för att samla in pengar till kosackerna. Detta för att täcka foder och andra kostnader som veterinär och liknande, och för att kosackerna så småningom ska kunna bygga upp sin verksamhet igen.

Och när jag var på Allhelgonamarknaden i kyrkstallarna vid Rödöns kyrka i helgen, träffade jag Östersundsgruppen Pantertanterna. Dessa pigga, pensionerade damer syr och stickar för fullt till förmån för Ukrainas befolkning.

Gör något för några, du också!

Lotte Mjöberg