Nordens tid är här!

Länge var jag övertygad motståndare till ett svenskt Natomedlemskap. Sveriges alliansfria utrikespolitik har medverkat till att hålla oss utanför krig i mer än 200 år. Alliansfriheten har tjänat oss väl. 

Putins överfallskrig mot Ukraina ändrade emellertid min och många andras syn på världen och försvarsalliansen. Efter decennier av nedrustning och förhoppningar om avspänning kom vi till insikt att vi måste samarbeta förkunna försvara oss mot den aggressiva makten i öster. När Finland, med över 130 mil gräns mot Ryssland, valde att ansöka om medlemskap i Nato följde Sverige exemplet. 

Det fungerar inte med en alliansfri ö mitt i Norden. En stor majoritet i riksdagen ställde sig bakom Natoansökan, stödd av en bred folkopinion. Man kan beklaga att det inte fanns tid för en ordentlig debatt om för- och nackdelar med detta historiska steg, än mindre för en folkomröstning. I den osäkra omvärld vi befinner oss i måste man ibland handla snabbt. 

Även Ungern, som sista Natoland, har nu sagt ja till den svenska ansökan och inom kort är Sverige fullvärdig medlem i försvarsalliansen. Det innebär att vi måste tänka nytt på olika sätt. Norges statsminister Jonas Gahr Støre hälsar, liksom andra ledande företrädare för våra grannländer, Sverige välkommen och konstaterar: ”Att Norden samlas i Nato är historiskt. Det är en styrka för vår säkerhet, för Nato och för Norden.” 

Det är en riktig slutsats. Ett halvt årtusende har gått sedan Norden senast stod på en gemensam försvars- och säkerhetspolitisk grund, under Kalmarunionens tid. Därefter låg Sverige-Finland och Danmark-Norge länge i konflikt med varandra, inte sällan i krig. 

I mitten av 1800-talet, under Skandinavismens tid, närmade sig länderna åter varandra även försvarsmässigt och det var nära att Norden samlades som Tyskland och Italien. Under första världskriget fördes åter en diskussion om vikten av nordiskt samarbete. En konsekvens var att Föreningarna Norden bildades 1919. 

Under andra världskriget lyftes ännu en gång kraven på ett enat Norden. Många var övertygade om att ett samlat Norden hade kunnat stå emot angreppen från Tyskland och Sovjet. Böcker med titlar som ”Nordens Förenta Stater” och ”Ett enat Norden, morgondagens nödvändighet” gavs ut. Efter krigsslutet drev Sverige på för att bilda en nordisk försvarsallians utanför stormaktsallianserna. 

Norge och Danmark valde emellertid att ansluta sig till den nybildade Atlantpakten Nato, medan Finland bands vid en ”biståndspakt” med Sovjet. Under mer än 50 år därefter undvek de nordiska länderna all diskussion om försvarssamarbete. På andra områden fördjupades samarbetet. Nordiska rådet bildades, vi fick passfrihet och gemensam arbetsmarknad för att ta ett par exempel. När länderna valde olika relationer till EG/EU minskade dock engagemanget i de nordiska frågorna. Förhoppningsvis är en förändring på gång. 

 För fem år sedan, 2019, enades nämligen statsministrarna om att Norden ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region” till år 2030. Ska detta bli mer än en vacker vision krävs det omgående kraftfulla och konkreta åtgärder. 

 Att hela Norden samlas försvars- och säkerhetspolitiskt kan förhoppningsvis bli ett avgörande steg till ett enat Norden. Visst ger gemensamt försvar inom Nato trygghet, men vad händer om USA:s president om ett år heter Donald Trump?

 Ett samlat och enat Norden är hursomhelst en styrka. Ett gemensamt försvar är en bra grund för att utveckla samarbetet även på andra samhällsområden. Nordens tid är här! 

Håkan Larsson, Rödön