Torsdagskrönika: Hur ska vi känna oss älskade igen?

Många av oss har vuxit upp under tuffa förhållanden och inte fått den kärlek vi behövde. För att våra föräldrar inte fick den kärlek de behövde. För att deras föräldrar inte fick den kärlek de behövde. Så kan det fortsätta i all oändlighet. Trauman går i arv. 

Den som inte blivit traumatiserad själv, utsätter inte andra för trauman. Och ett trauma behöver inte vara ett resultat av en stor händelse. Det kan också vara något ”litet” och till synes obetydligt.

På sätt och vis är vi nog alla små barn som inte blivit sedda, lyssnade på och burna på det sätt vi hade behövt. 

Det här skapar sår inom oss. Sår som gör att vi utvecklar ett försvar mot omvärlden och mot våra egna hjärtan. Vi kapslar in våra känslor och utvecklar olika symptom. Symptom som känslomässig smärta, värk eller oro. Dessa symptom kan sedan utvecklas till sjukdomar om vi inte tar hand om dem.

När vi inte fick den trygghet vi behövde som barn och heller inte har lyckats ge oss själva den som vuxna, letar vi den gärna på utsidan. Medvetet eller omedvetet försöker vi återskapa det som saknas inom oss. Det kan handla om shopping, droger, alkohol eller något helt annat. 

Det lilla barnet inom oss, alltså den del av oss som fortfarande är liten och otrygg, styr då delar av vårt liv, våra känslor och våra tankar.

Ny forskning säger att de 7 första åren i ett barns liv är mer betydelsefulla för en människas fysiska och psykiska välmående än vad vi tidigare trott. Dessa år lägger grunden för såväl immunförsvar och genetik som mental och känslomässig hälsa. 

Ytterligare forskning säger att så många som 7 av 10 dödsfall i USA på ett eller annat sätt kan spåras till trauman under uppväxten.

Ändå hör jag ofta talas om psykologer och terapeuter som inte vill prata om barndomstrauman med sina klienter eftersom det inte sägs leda någonstans. Att rota i det förflutna gör inte att vår upplevelse idag förändras. Istället fokuserar man på att ändra tankemönster, beteenden och att dämpa symptom med hjälp av medicinering. Inget fel i sig, men jag tror att det behövs mer. 

Sällan hör jag någon som fått frågan: Varför blev du sjuk? En fråga som är helt naturlig inom många holistiska läkemetoder, där kropp, tankar och känslor behandlas som lika viktiga delar i en helhet. För ofta vet vi. Vi är intelligenta och vår kropp är intelligent. 

Hur ska vi då bli fria från våra barndomstrauman och känna oss älskade igen? Enligt mig räcker det många gånger med att se dem, erkänna dem och att se hur de påverkar oss idag. ”Seeing is freeing”, brukar man säga och ibland är det så enkelt. Men samtidigt så svårt eftersom det finns ett stigma i delar av vårt samhälle när det kommer till terapi och att ta hjälp utifrån. 

Men tänk om vi skulle trotsa den föreställningen? Tänk om vi helt enkelt skulle strunta i vad omvärlden och kanske också våra hjärnor säger åt oss och bestämma oss för att bli hela, lugna och trygga individer. Tänk om vi skulle kräva att få ett samtal med någon kunnig person istället för att endast ta mediciner? Tänk om vi skulle säga; ”Jag vill ta reda på varför jag mår dåligt, skulle du kunna hjälpa mig med det?”

Tänk om vi helt enkelt skulle trotsa systemet och kräva att få vara glada, oskuldsfulla, lyckliga, levande och kärleksfulla människor igen? Det som inte bara är både vårt naturliga tillstånd, utan också vår födslorätt. Tänk om… 

Källor:

The CDC-Kaiser Permanente adverse childhood experiences (ACE) study

Vuxna barn till känslomässigt omogna föräldrar, Lindsay C. Gibson

Boost Your Immune Power with Ayurveda, Janesh Vaidya

Dr Gabor Maté

Medberoendepodden

Psykologpodden

ACA