Jens Ganman är tystnadskulturens fiende 

Två böcker av kända länsprofiler som utgetts i år har påfallande lika utgångspunkter. Dels Daniel Kindbergs “Mitt liv – inget försvarstal” och dels Jens Ganmans “En brunråttas bekännelser”.

I båda fallen rör det sig om personer som råkat illa ut i olika mediesammanhang och med sina böcker vill försvara sig. Men där medias hantering av Kindberg haft olika myndigheters yttranden och beslut på sin sida när de beskrivit hans affärer, finns det vad jag vet ingenting som stödjer medias utmålande av Jens Ganman som högerextremist.   
  
De försvarar sig också på högst olika sätt. Kindberg menar att han inte gjort något fel och medger, som titeln på hans bok visar, inte ens att han försvarar sig. Ganman å andra sidan bekänner redan i bokens titel, men det är väl ingen som tror att det rör sig om något egentligt erkännande. Istället formar sig boken till en lång exposé genom dagens politiska landskap, vilket genom Ganmans ögon även innebär en granskning av Sveriges Radio, som han menar präglas av ett vänsterperspektiv och tystnadskultur. Dessutom av en påfallande skevhet när det gäller ideal och verklighet, i och med att man strävar efter en mångkultur som inte alls har någon motsvarighet i den egna personalsammansättningen. Dessutom får sig hans båda lokala arbetsgivare en känga som bärare av en tystnadskultur kring mitten av 2010-talet: 
 
”Det har funnits en oskriven lag hos lokala journalister att inte rapportera om migrationens och kulturkrockarnas baksidor. – ”spela inte SD i händerna” – för då kan de växa och kanske få uppemot 10 procent av väljarkåren. Det var den osynliga portalparagrafen för ett flertal av mina före detta kollegor på Östersunds-Posten och Radio Jämtland. Mota SD i grind. Till varje pris. Och de trodde verkligen att de gjorde det rätta, att det var det som var journalisternas främsta roll under denna märkliga period i Sveriges historia: de skulle hylla mångkultur och dissa SD. Kanske borde de istället har berättat ärligt om vad som händer i det svenska samhället?” 
  
För de som växte upp i Östersund och dess omgivningar under 80-talet innehåller boken också intressanta tillbakablickar. Det är inte ofta man möter den miljön i litteraturen och hos mig själv dyker minnesbilder av exempelvis de antirasistiska märkena “Rör inte min kompis” upp. Sådana många gick omkring med i Östersund, trots att det fanns väldigt få invandrare där. Det var mycket som var annorlunda då, politiker som Olof Palme och Thorbjörn Fälldin höll långa tal, de resonerade och mötte varandra i debatter som faktiskt innehöll retoriskt skickligt framförda sakfrågor. Något som blir tydligt när man idag ser klipp därifrån på Youtube.  
  
Kanske har det mångkulturella samhället av idag bidragit till att de politiska talen och debatterna är mer knappordiga och enkla till sin karaktär? Alla medborgare talar ju inte svenska så bra och mer komplicerade resonemang kan missförstås. Knappt har jag tänkt den tanken förrän jag drabbas av en dubbel inre pekpinne. Dels kan ju ett sådant påstående tolkas som rasistiskt och bör därför inte yttras offentligt, men dels kan en sådan invändning i sin tur vara ett tecken på en slags tystnadskultur. En kultur där alla tankar inte får yttras, hur väl underbyggda eller angelägna de än är. Denna andra pekpinne har Ganman bistått med, när han visat med många resonemang och exempel hur en sådan tystnadskultur råder.  
  
Detta dilemma är även påtagligt för honom själv. Som samhällssatiriker och debattör ägnar sig Ganman åt att ifrågasätta makthavare. Med ett språk som får läsarna att tänka till: vad är det han egentligen menar här? I den tankeprocessen kan nya perspektiv uppstå, men i ett snävt debattklimat där det man säger bara får vara antingen helt sant och allvarligt eller på skämt, förlorar satiren sin kraft och kan slå tillbaka mot upphovsmannen.   
  
Ganman analyserar situationen med hjälp av George Orwell, men någon tydlig Big Brother som övervakar är svår att urskilja, mer än nätverkande eliter och företrädare av tystnadskulturen i sig. Själv undrar jag om inte Aldous Huxleys analyser är mer tillämpbara på samtiden. Där Orwell såg hur makten censurerar böcker och information, såg Huxley hur informationen flödar över medan medborgarna lever i en bubbla av underhållning. En informationströtthet kan leda till att känslorna styr istället för förnuftet. Ganman är själv inne på att samhället blivit mer känslostyrt, exempelvis när han skriver om hur Moa Berglöf, kolumnist i Sydsvenskan, med anledning av att Ganman utsetts till Årets svensk twittrade att utmärkelsen gick till “rasisten”, något som hon senare modifierade till att Ganman förändrat debatten i rasistisk riktning. Något som sedan inte heller går att leda i bevis, utan framstår som ett känsloargument.   
  
Här kan även invändas att Ganman själv inte är så bra på att leda saker i bevis. Han för övertygande resonemang och boken är försedd med noter och källhänvisningar. Det är bra att läsarna på så sätt får veta vad han bygger sina resonemang på, men det handlar mycket om en vilja att med ett visst urval hitta okonventionella perspektiv. Ifrågasätta givna sanningar. Ibland lyckat men ibland med föga bevisvärde, som när det hänvisas till enstaka artiklar i Aftonbladet och Expressen som ska understödja påståenden om att Ebba Busch Thor är en obildad bluff, eller att Socialdemokraterna liksom Sverigedemokraterna har bruna rötter. Men det är i det egenupplevda och i den associationsdrivna, infallsrika essän som boken har sin grundform och styrka.  

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på email
Dela på print
  • Annonser