Lisa värnar om de utstötta i Östersund

Det är sådana klyftor i samhället och människor lever med små marginaler, att människor inte ätit på flera dagar är inte ovanligt, berättar Lisa Lundell.

ÖSTERSUND (JT) Oavsett vem du än är så står dörren öppen till Värmestugan och gemenskapen. Här finns den varma och snälla “kommandoran” Lisa Lundell som är som en extra mamma för stadens utstötta och ensamma. Som inte tycker synd om, utan bryr sig om.

Med skinn på näsan och ett varmt hjärta kommer hon långt med sin obligatoriska klut på huvudet.
– Jag vill att människor som kommer hit ska bli glad när de ser mig.

Ni kommer ihåg Emil i Lönneberga och den snåla och elaka kommandoran som styr och ställer över de andra hjonen i sockens fattighus? Värmestugan i Östersund har en kommandora, fast den här kvinnan är snäll och glad. Dessutom är hon mycket yngre, endast 38 år. Med fem småsyskon och med en pappa som varit missbrukare kan man nog säga att Lisa Lundell har de verktyg hon behöver för att klara av jobbet som föreståndare på Värmestugan. Hit kommer människor i olika livssituationer, det kan handla om trasslig ekonomi, missbruk, sorg eller ensamhet, hit är alla välkomna som behöver gemenskap.

– Alla kan komma hit eftersom alla kan komma att hamna här, att förstå det ger ödmjukhet, säger Lisa.

Lisa bor i Brunflo och har två egna pojkar plus bonusbarnen till sambon. Det mest omänskliga hon gjort är att driva ett vandrarhem i Roslagen, annars har arbetet alltid handlat om människor. Hon har varit lärare, undersköterska och när hon närmade sig 30-årsåldern pluggade hon risk- och krishanteringsprogrammet på Mittuniversitetet och är i dag sociolog.

– Att vara undersköterska är det vackraste jobb man kan ha, att åka hem till äldre och få ge trygghet under deras sista år i livet, det är vackert, säger Lisa.

Men kanske har hon ett vackrare arbete nu som föreståndare på Värmestugan.

– När man jobbar med människor händer det alltid någonting och ingen dag är den andra lik, det kommer alltid överraskningar.

Lisa säger ofta att ”människor är vad man gör dem till” och att bemötandet är det viktigaste verktyget. Hon är väl medveten om sitt kroppsspråk och vikten av det.

– Jag måste gå in och inge respekt men också ge mycket glädje och kärlek så att det blir balans. Det är ofta en hårfin gräns men jag kan den. Jag är trygg och van vid missbrukande personer och jag är inte rädd för någon.

Med skinn på näsan och ett varmt hjärta kommer hon långt med sin obligatoriska klut på huvudet.

– Jag vill att människor som kommer hit ska bli glad när de ser mig.

Det är inte Lisas jobb att rädda de 40–50 personer som varje vardag besöker Värmestugan.

­– Människor måste hjälpa sig själva. Men att säga hej, bekräfta människor och att lyssna på dem, ger mycket. Någonstans handlar det om hur man får en människa att överleva den här dagen, för imorgon är det en annan dag. De flesta klarar inte av att se det jag ser här, många tror att de vill ha det här jobbet men de vill hjälpa så mycket att de skulle gå sönder. Jag tycker inte synd om, jag tycker om.

En viktig möteplats

På Värmestugan serveras varmlagad lunch två dagar i veckan, de andra dagarna kan man värma maten själv. Dessutom serveras fika varje dag, man kan tvätta kläderna, duscha, få hjälp med att förstå papper från socialtjänst och myndigheter. Det finns en dator att låna och ett vilorum. Hit får man komma påverkad men droger eller alkohol är förbjudna att ta med sig in i lokalen. Lisa började på Värmestugan i slutet av augusti i år. Det är Svenska kyrkan som driver verksamheten och tidigare var det en diakon som var föreståndare, så tjänsten är omgjord.

– Det är roligt att det är en ny tjänst och att den är den är formbar. Jag sitter på nätverket och de sociologiska tankarna. Det lirar bra ihop med kyrkan, säger hon.

Lisa har en massa tankar och idéer på hur hon ska sätta Värmestugan på kartan. Hon vill möjliggöra för människor att göra gott och hon ska genom sina kontakter försöka få företag att engagera sig. Hon drömmer om utökade öppettider och att få ett hälsoteam på plats i Värmestugan.

– Jag kommer lyckas få hit det, eftersom det finns så många människor som bryr sig, säger hon.

Just nu håller hon på  att göra små regelböcker som ska ligga på fikaborden. Regler är viktigt att det kommer på pränt och blir tydligt, annars blir det svårt att ge konsekvenser. Hon har ibland svårt för att vara hård mot människor som inte följer reglerna. Men det allra svåraste med jobbet tycker Lisa är att möta människor i djup misär.

– Men jag möter dem i alla fall, säger hon.

Kontoret på andra våningen använder hon nästan aldrig. Hon är mest ute i sällskapsrummet och pratar med människor, bygger relationer och visar att hon finns.

– Jag mår bra av att se att människor mår bättre men jag sätter mig alltid själv först, för om jag inte orkar så kan jag aldrig hjälpa någon annan.

Därför stänger hon av jobbet när hon går hem och hon känner aldrig att hon skulle ha gjort mer. Hon kan inte rädda världen, det vet hon. Hon vet att man kan kämpa sig förbi missbruket eftersom hennes pappa lyckats med det. Men att man under den resan slår i botten gång på gång. Det viktigaste för Lisa är vetskapen om att alla människor förtjänar en ny chans, och en ny chans och en ny chans. Och hon vet att det inte hjälper att tycka synd om, utan att allt handlar om att bry sig om.

TEXT & BILD
SUSANNE KVARNLÖF

Vill du läsa fler spännande reportage om människor som gör skillnad prenumerera du också!

Fyll i dina uppgifter

  • För dig som redan har en prenumeration i hushushållet men vill ansöka om att även få den som taltidning tillkommer 200 kr. Önskar du bara tidningen som taltidning är det ordinarie.priser.
 

Slutför beställning