Hagos pluggar i Strömsund – ska utvisas

Hagos vädjar om hjälp för att få stanna i Sverige. Foto: Inger Kraft Etzler

Har bott i Sverige sedan han var 11 år

STRÖMSUND (JT) SOS SOS. Hjälp mig att få stanna i Sverige.

Så börjar Hagos brev efter att han fått ett utvisningsbesked av Migrationsverket. Han har bott i Sverige sedan han var 11 år, och har varit på flykt från Libyen sedan han var sex år.

”Nu har jag varit i Sverige snart 7 år och känner mig trygg. Jag vill fortsätta att utbilda mig och få jobb och försörja mig och förhoppningsvis bilda familj i Sverige. Hjälp mig!”, skriver Hagos vidare.

– Jag har levt mina viktigaste år i Sverige. Migrationsverket säger att de följer reglerna, men det gör de inte. Jag har inte fått någon rättvis bedömning. Jag känner inte till något annat liv än det här i Sverige, det är här jag har vuxit upp. Nu är jag rädd. Det är som att Migrationsverket väntat på att jag ska fylla 18, och det är om några veckor. Mitt LMA (ID-kort) har dragits in, det är pappret som styr mitt liv. Jag får inte någon dagersättning, men jag går andra året i gymnasiet på barn- och fritidslinjen. Jag vill gå färdigt och jag vill sedan arbeta med något som har med folk att göra, säger Hagos.

Han är intresserad fotbollsspelare och ingår i IFK Strömsunds A-lag. Drömmarna om att bli fotbollsproffs tillhör det förflutna.

– Det var när jag var liten, säger Hagos.

– Jag är lessen, jag är trött i hjärnan. Jag försöker vara med vänner och inte tänka på framtiden. Men på nätterna är det tungt. Jag är rädd och brukar få hjärtklappning. Jag vill inte leva ”under radarn” som så många gör som fått utvisningsbesked. Det är viktigt att få gå färdigt i skolan! Jag har kontakt med min pappa i Libyen och han säger att bomberna kommer närmare. Jag har ingen kontakt med min mamma – jag vet inte var hon finns.

Hagos tränar fotboll. Foto: Anders Carlsson

Hans liv är en enda röra efter ett antal missförstånd. Det har begåtts en rad felaktigheter av Migrationsverket uppger hans gode man och juridiska ombud i en begäran om resning. Hagos vill inte leva som papperslös ”under radarn”. Allt hopp står nu till att resning beviljas.

Hagos pappa är från Mali och lever som flykting i Libyen, hans mamma är flykting från Etiopien. Familjen fattade beslut att fly, men pengarna räckte inte till pappan. Mamman, systern och Hagos hamnade i Italien.

Kontakten med moderna upphörde när systern fattade beslutet att ta med sig lillebror till Sverige. Hagos var då 11 år och förstod inte mycket av vad som hände, men hamnade så småningom som 12-åring i Strömsunds kommun.

Det kom beslut om att han skulle utvisas till Italien – som inte tog emot honom.

Systern har efter många om och men fått ett pass – från Eritrea. Nu hotar utvisning av Hagos – till Etiopien. Så är ärendet i korthet. Hagos har inte varit i Afrika sedan han var cirka sju år gammal och har aldrig varit i Etiopien.

Hagos är inte ensam. Många ensamkommande barn har fått lämna Strömsund och Sverige. Det kommer rapporter om utvisade som lever utan uppehållstillstånd i andra länder och under omänskliga förhållanden.

Kritiken växer mot migrationspolitiken. Många miljoner har satsats på att utbilda unga flyktingar som nu går förlorade när utvisningarna sker på löpande band.

Många grupper har bildats som vill värna om de ensamkommande flyktingarna, en av dem heter ”Nu är det nog – Håll ihop Sverige- Flyktingamnesti för de ensamkommande”. En rad välkända personer verkar som ambassadörer för gruppen, bland dem Thomas Avén ordförande för Läkare i Världen.

I ett inlägg för organisationen Nu är det nog skriver han:

”Efter att först ha välkomnat dem, gett dem mat, husrum och vänner, så vänder nu Sverige ryggen till, och utvisar dem tillbaka till det helvete som de flytt ifrån. En del av dessa ungdomar träffar vi vid våra mottagningar inom Läkare i Världen. Deprimerade, ledsna, suicidbenägna. För att överleva ser vi att en del prostituerar sig. Andra blir rekryterade av kriminella gäng. De har inget val. De är hungriga och vill inte sova på gatan. Om Sverige, i stället för att utvisa dessa ungdomar, tagit tillvara all denna kompetens och entusiasm, så skulle vi alla tjäna på det. Vi behöver dessa ungdomar i Sverige, och de behöver trygghet och medmänsklighet. Amnesti nu!”

INGER KRAFT ETZLER

Denna och många fler artiklar kan du läsa i senaste Jämtlands Tidning! (Obs, kräver inlogg)