Glöm inte Norden!

Nyligen enades företrädare för de centergröna systerpartierna på båda sidor av gränsen om ett manifest för samarbete i vår gemensamma region, Nordens Gröna Bälte. På nationell nivå är det däremot tämligen tyst i valrörelsen om samarbete över de nordiska gränserna. Den enda fråga som har väckt visst intresse är att Finland och Sverige har ansökt om medlemskap i Nato.

När ansökningarna har godkänts står de nordiska länderna för första gången sedan drottning Margaretas tid på samma säkerhetspolitiska grund. Det kan självfallet få stor betydelse. I övrigt verkar partierna närmast ha glömt att behovet av mer samarbete i Norden är större än på länge. Ländernas olika relationer till EU verkar lägga en kall hand över närmare samarbete i den gemensamma regionen. Det är djupt olyckligt. På 1950-talet utvecklades ett framgångsrikt samarbete i Norden.

Passfrihet och gemensam arbetsmarknad var viktiga delar, men även på kultur- och utbildningsområdet utvecklades ett nära samarbete. Många nordbor knöt även personliga kontakter över gränserna.

Pandemin stängde emellertid gränserna när länderna valde olika strategier. Regeringar och nationella myndigheter verkade tappa den nordiska kompassen med resultat att gränshindren blev fler, inte färre. Bland befolkningen växte inte sällan en misstro mot grannarna på andra sidan gränsen. En situation som nu måste övervinnas. Min partivän Sven-Olov Edvinsson i Umeå, liksom jag själv aktiv i Föreningen Norden, konstaterar i ett inlägg att det saknas skrivningar om vikten av en sammanhållen nordisk politik i alla riksdagspartiernas valmanifest.

En engagerad debatt om nordiskt samarbete saknas i valdebatten. Edvinsson pekar särskilt på att vikten av en nordisk debatt om såväl klimat- och energipolitiken som när det gäller sociala reformer och utbildning. Ett nära och stabilt samarbete på dessa områden skulle utan tvekan stärka hela Norden. Jan-Erik Enestam, tidigare finländsk minister och rådsdirektör vid Nordiska rådet, har dessutom presenterat en rad rekommendationer utifrån erfarenheterna från pandemin.

Det handlar exempelvis om krav på gemensam nordisk civil krisberedskap, gemensamt nordiskt reseintyg, gemensam upphandling av vaccin samt modernisering av lagar när det gäller arbete, skatter, pension och språk. Att dra slutsatser efter vad som hänt borde vara en självklarhet, men även på detta område råder i stort sett tystnad.

Jag hoppas att arbete för starkare nordiskt samarbete snart kommer högt upp den politiska agendan. Partierna måste ta sig samman. Det är dags att inse att ett starkt Norden är bra för oss själva, för Europa och för världen i övrigt.

Håkan Larsson, centerpartist på Rödön och aktiv i Föreningen Norden