En strålande framtid?

Talet i den norrbottniska sporthallen för snart 48 år sedan var historiskt och kan ses som starten för det breda kärnkraftsmotståndet i Sverige.    En viktig del i Alfvéns argumentation var produktionen av farligt högradioaktivt avfall. ”Lager av svårhanterligt radioaktivt avfall, är det det arv vi ska ge kommande generationer?”, frågade han retoriskt. En annan del av professorns tal handlade om att ”fredlig” kärnkraft kan leda till kärnvapenspridning. Kärnkraft och kärnvapen är ”siamesiska tvillingar”, konstaterade han.    Mycket har hänt när det gäller kärnkraften sedan den där dagen i Luleå för snart ett halvsekel sedan. Vi har folkomröstat 1980 och så sent som 2016 gjordes en bred uppgörelse med målet om ett helt förnybart energisystem kring 2040. Då var vi många som hoppades på en långsiktigt hållbar energipolitik och grön omställning som innebär att kärnkraften äntligen successivt kan fasas ut. 

Men Moderaterna och Kristdemokraterna kunde inte stå för uppgörelsen utan hoppade av och kör nu tillsammans med Liberalerna och Sverigedemokraterna en svårförståelig och ohistorisk fulkampanj för mer kärnkraft. Jag blir särskilt sorgsen över Kd:s kärnkraftsvurm eftersom jag minns hur vi en gång samarbetade och var så överens om problemen med denna energikälla.

Avfallsfrågan är inte löst. Visst gör SKB – som säger sig ”ta hand om framtiden” - vad man kan för att finna ett sätt att lagra det högaktiva avfallet vi redan har producerat. Helt säker kan dock inte ens detta bolag påstå att lagringen är. Ska vi då fortsätta att producera sådana ämnen?