DÖDEN!

Ingen av oss kommer nämligen undan döden, den väntar på oss bakom hörnet, och kan dyka upp plötsligt och oväntat, väldigt ovälkommet. Du kan inte värja den, undvika eller hoppa över den. Du kommer att döden dö. 

Hur går det till? Jag har följt flera människor i "den sista resan", tagit hand om dem vid livets slut, som en del av min yrkesutövning. Det finns olika sorters dödar, vissa tar sista andetaget med ro, ja, även med ett leende, medan andra gör det i extrem oro och dödsångest. Rent fysiskt så ger hjärtat upp, det blir ett allra sista hjärtslag och därpå ett sista andetag, och blodtillförseln med syre och glukos kan inte nå hjärnan, vars funktioner därför upphör och den fysiska medvetenheten slocknar. Kroppen börjar bli kall och muskler slappnar av, likstelheten kommer senare. Och det märks att det är tomt, något har lämnat denna kropp, ett skal återstår. 

Som troende är övertygelsen att evigheten är lagd i människors hjärtan, det är därför dödens slutgiltighet och att en människa skulle sluta existera känns orimligt och omöjligt. Och så är det, vi är evighetsvarelser, frågan är bara om, ur kristen synvinkel "hissen går upp eller ner", var själen tillbringar sin evighet. Själen är alltså personen "du", din personlighet med alla sina egenheter, känslor och tankar. Men, låt oss uppehålla oss vid ämnet döden, hur vill vi möta den? Vi kan inte välja när, du kan dö idag eller om 10, 20 kanske 40 år, troligen tidigare som världen ser ut. Tänk så skört livet är, varje sekund måste ditt hjärta slå och du andas ut och in dygnet runt året om, ett litet "error" i systemet bara någon sekund och…

De som mött döden i frid och trygghet, ja närmast längtan har varit varmt troende. De har trott på en person som sagt "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör". Denne Jesus som alltså besegrade själva döden, för att ge evigt liv. 

Många är de starka och stolta som vid dödsbädden blivit så ynkliga och kvider i skräck inför sista hjärtslaget, och många andra har leende omfamnat döden i frid, då de liksom sett sin älskade Jesus stå med öppen famn välkomnande dem till evighetens boningar Ovan där till Himlens härlighet, där ingen mer smärta plågar dem, inga sorger och besvär jagar och mörka moln tynger. 

Jag avslutar med att berätta om ett tillfälle då jag höll handen på en döende kristen, hon hade långa andningsuppehåll och var i en sorts dvala, halvt vid medvetande. Jag bad tyst inom mig för henne, och just då plötsligt slår hon upp ögonen och tittar på mig med ett stort leende. Det var som tiden stod stilla och evigheten redan sänkte sig över rummet, den glädjen och friden hon utstrålade i det ögonblicket glömmer jag aldrig. Kort därefter tog hon sitt sista andetag, handen blev slapp och kall, hon var inte längre där, döden var besegrad…

Peter Kujala