Bristen på vård jag fick uppleva

I ett flertal år var jag listad vid en privat vårdcentral i staden, och under en stor del av denna tid besvärades jag av kraftiga och plötsliga yrselattacker, vilka yttrade sig i en våldsam yrsel som gjorde att jag, om jag inte hade möjlighet att sätta mig ned eller gripa tag i ett fast stabilt föremål, rasade ned på marken. Dessutom kändes det som att det var något som rusade upp och dånade i huvudet. 

Långt senare skulle det visa sig att detta berodde på förmaksflimmer. Det blev ett flertal besök på hälsocentralen, mestadels för att kolla blodtrycket, vilka inte visade några avvikande värden vilket inte heller EKG gjorde. Ett i mitt tycke något ovanlig undersökning var att kolla om jag hade vax i öronen, vilket enligt hälsocentralen skull kunna förorsaka min yrsel. Något vax hittades inte.

Något läkarbesök gjordes även, och ett bisarrt sådant var när läkaren efter att ha tittat igenom följdverkningar av brukandet av ögondroppar nöjt konstaterade att där hade han hittade anledningen till min yrsel. Det hjälpte då inte att jag påpekade att det inte var fråga om någon lättare yrselkänsla, utan något som mycket hastigt gjorde att det inte längre gick att stå upp på benen utan att ha ett kraftigt stöd att krama sig om. Ifall ögondropparna skulle orsaka denna reaktion skulle de helt säkert vara förbjudna för länge sedan. Som slutord rekommenderade han mig att äta mer salt för att få upp blodtrycket, Detta utan att jag vid provtagning uppvisade något alarmerande lågt värde, utan i stället ett rätt så gott sådant.

Förmaksflimmer brukar kunna förorsaka stroke, och så gjorde det även för mig. En söndag morgon vaknade jag upp med en helt förlamad vänsterarm, och vad jag förstått senare är detta ett tydligt tecken på stroke, och att man då omedelbart skall bege sig till akuten. Okunnig som jag då var stannade jag hemma och inväntade måndagen för att ringa hälsocentralen. Där visade det sig vara så att de inte heller hade större kunskaper angående detta utan jag blev hänvisad att kontakta en sjukgymnast (fysioterapeut). Så gjorde jag också. Men denne uppmanade mig att omedelbart söka läkarvård.

Kom då efter ett tag under sjukhusvård och det konstaterades att jag hade haft en stroke. Efter en tid fick jag en pacemaker inopererad och allt slutade så småningom bra. Detta dock inte tack vare nämnda hälsocentral, utan trots denna.

Sedan 2020-talets tidiga år har jag känt av relativt kortvarig men återkommande värk i mage, bröst och rygg samt på andra ställen i överkroppen. Har försökt att göra vårdpersonalen uppmärksam på detta, men har inte lyckats.

Min sista kontakt med denna hälsocentral var hösten 2023 då jag efter långvariga och kraftiga magsmärtor ringde dit för att förhoppningsvis få komma för undersökning.

Någon sådan blev det inte, utan i stället uppmanades jag att på apoteket inköpa det receptfria laxermedlet Movicol.

Under början av 2024 listade jag mig i stället vid en av regionens hälsocentraler, även denna belägen i Östersund.

Min värk fortsatte och vid ett tillfälle med extra mycket magsmärtor kontaktade jag min nya hälsocentral. Tyvärr berättade jag att jag tidigare blivit ordinerad laxermedel, och det tyckte tydligen även denna mottagningssjuksköterska var en lämplig ordination.

Tiden gick och min värk tilltog, vilket gjorde att jag återigen kontaktade hälsocentralen. Denna gång fick jag så för första gången träffa en läkare angående min värk, och det var en mycket trevlig och förtroendegivande läkare.

Undersökningar gjordes och prover togs. De sistnämnda visade på förhöjda bilirubin-värden, vilket föranledde en ultraljudundersökning av gallvägar som dock inte visade på något avvikande. Någon ytterligare undersökning angående orsaken till dessa höga värden gjordes inte, och möjligen hade, om detta blivit gjort, det då framkommit detsamma som en röntgen i januari 2025 visade, men med den skillnaden att det då förmodligen fortfarande var en botbar åkomma. 

Fick därefter en besökstid hos hälsocentralen, tyvärr dock hos en annan läkare än den tidigare. 

Eftersom smärtan vid denna tid upplevdes komma från bland annat ryggen fick jag förslaget att besöka en fysioterapeut/sjukgymnast, vilket jag accepterade.

Gjorde under sommaren en hel del övningar, dels hemma och på gym men även i sällskap med fysioterapeuten.

Efter en tid kände jag att smärtorna nog inte kom från muskler eller leder utan från något inne i kroppen. Detta omtalade jag för terapeuten, vilken skulle kontakta läkaren och diskutera en undersökning.

I början av augusti fick jag så en ny tid hos läkaren på hälsocentralen, men detta besök gav inte så mycket utan jag fick reda på att ytterligare undersökningar endast hade ett akademiskt värde samt att smärtorna kom ifrån hjärnan. Förstod inte riktigt vad han menade, men någon undersökning blev det inte och påståendet om smärtornas härkomst tolkade jag, möjligen felaktigt, som att det var inbillade smärtor.

När detta skrivs i februari 2025 finns smärtorna kvar i samma områden som jag upplevt dem under de senaste åren, dock med den skillnaden att de nu är betydligt mer påtagliga. Detta trots ett numera konstant intag av smärtstillande medel, bland annat morfin.

Med mig till besöket hade jag en skriftlig redogörelse, till viss del i form av en dagbok, där jag berättade hur jag upplevde min situation med smärtor och trötthet. Även något mer detaljerat med upplysningar om var i överkroppen (mage, bröst, mellangärde och rygg) samt när och till viss del även intensiteten angående min upplevelse av dessa smärtor.

Dessa mycket utförliga skriftliga redogörelser fortsatte jag med även efter läkarbesöken, dock med den skillnaden att jag överlämnade dem med jämna mellanrum till receptionen på hälsocentralen för vidarebefordran till läkaren.

I några tidningsartiklar har jag kunnat läsa om patienter som först långt in i sin sjukdomsperiod fått genomgå skiktröntgen, men där det då visat sig att sjukdomen gått så långt att patienten endast hade någon vecka eller månad kvar att leva. Tänkte då att ”hoppas för allt i världen att detta inte skall bli något jag råkar ut för”. Tyvärr var det just det som skulle hända.

I början av augusti kändes en allt starkare förtvivlan av över att inte få något gehör över den sjukdom som jag kände härjade inne i min kropp. Att byta hälsocentral var dessvärre inte något alternativ, eftersom ett sådant byte endast får göras en gång under en 12-månades period och det var då 6 månader sedan jag gjorde mitt senaste byte. Började då via internet leta efter privata vårdgivare, men hittade mest sådana som erbjöd företagshälsovård med olika provtagningar. Kändes inte som att det skulle vara till någon hjälp i mitt fall.

Sophiahemmet i Stockholm skulle dock ha kunnat vara ett alternativ, vilket jag tyvärr inte kom så långt att jag kontaktade. Så här i efterhand ångrar jag detta djupt, för även om det har kostat mig ett antal hundratusen kronor, så tror jag att ett sådant besök hade besparat mig oändligt mycket smärta och kanske även kunnat rädda mitt liv. Sökte mig i stället till en utövare av alternativ sjukvård här i Östersundsområdet, dock utan att detta gav något som helst resultat.

Någon återkoppling från läkaren vid hälsocentralen i Östersund fick jag inte under denna tid, men i mitten av november, när jag gått ned i vikt med omkring 10 kg under en dryg månad, hörde han plötsligt av sig per telefon.

Han ville då att jag skulle besöka honom i slutet av månaden, men innan dessa komma till hälsocentralen och ta några prover, bland annat avföringsprov.

Vid läkarbesöket fick jag veta att de hittat blod i avföringen samt att levervärdena nu hade blivit höga. Jag fick remiss till sjukhuset för undersökning av tarmar, vilken genomfördes i början av december. Svar från sjukhuset att det inte hittats något som behövde åtgärdas erhölls dagen före julafton.

Under jul- och nyårshelgen blev smärtorna oerhört plågsamma och under någon av mellandagarna kontaktade jag hälsocentralen och fick något överraskande snabbt en tid för ett läkarbesök. Mycket glädjande blev det hos en annan läkare än den jag haft tidigare.

Vid besöket den 7 januari 2025 fick jag upplysning om att läkaren tänkte skicka en remiss till sjukhuset för datortomografiundersökning (skiktröntgen). ”Äntligen” tänkte jag. Detta var något jag önskat mig varenda dag under minst det senaste året. Nu skall det väl till slut visa sig vad jag lidit och besvärats av under så lång tid.

Sedan gick det fort, för redan den 17 januari fick jag tid för röntgen och den 20:e fick jag tid på sjukhuset för att få reda på resultatet av röntgenundersökningen. Denna undersökning gick väldigt problemfritt och snabbt. Vad jag kunnat uppskatta upptog undersökningen omkring en halvtimme av vårdpersonalens tid, men så tillkom naturligt tid för analys av undersökningen. Ändå kan jag knappast tänka mig att en sådan undersökning medför några astronomiska kostnader, som gör att en undersökning inte blir av på grund av ekonomiska skäl.

Den 20:e var det så dags att vandra ned till sjukhuset för att ta del av vad röntgenundersökningen visat. 

Innan dess ringde av någon anledning läkaren på hälsocentralen, alltså inte den som remitterat mig till undersökningen, utan den jag haft kontakt med tidigare och var den som ansåg mina smärtkänslor kom ifrån hjärnan, tidigare på morgonen och frågade om jag ville ha reda på resultatet av undersökningen. Eftersom jag inte kunde tänka mig att han skulle ringa upp mig för att berätta något väldigt negativ och dramatisk utan i stället överlåta detta till läkaren på sjukhuset som jag var på väg att besöka, tackade jag ja till detta och väntade mig ett positivt besked.

Något positivt blev det verkligen inte utan precis tvärtom.

Tumörer hade upptäckt på bukspottkörtel samt lever.

Vandrade ned till sjukhuset där jag fick detta bekräftat.

Några dagar senare var det dags för ytterligare besök på sjukhuset och en annan läkare. Beskedet där var brutalt. Obotligt och några månader kvar att leva.

Några veckor senare ringde läkaren från hälsocentralen, alltså han som ringt och upplyst om vad röntgenundersökningen visat, och undrade om jag hyste något agg mot honom (han använde nog några andra ord, men kommer inte ihåg vad dessa var). Jag kunde inte neka till att jag gjorde så, och ifrågasatte varför en skiktröntgen inte gjorts tidigare när det eventuellt funnits möjlighet till framgångsrik behandling. Han ursäktade sig med att den ultraljudundersökning över gallvägar som gjordes i maj inte visade något samt att han inte kunde skicka varenda patient på en sådan undersökning.

Avslutar med att uppmana personer som hamnar i liknande situationer med oförstående och omedgörlig primärvård att inte ge upp utan kämpa på trots allt motstånd. Det är ju er hälsa och slutligen ert liv som står på spel.

Besviken primärvårdspatient i Östersund.