KlockarAnna ringde till Gudstjänst….
KlockarAnna ringde till Gudstjänst….

Friluftsgudstjänst i Skallsjön – byn som försvann

SKALLSJÖN (JT) I början av 1900-talet var Skallsjön en stor by, 50 år senare försvann den, husen revs och flyttades till andra orter. I 20 års tid har ändå Borgvattnets församling bjudit in till friluftsgudstjänst i den öde byn. I år kom 11 personer, inklusive kyrkans funktionärer.

Publicerad

Bland gudstjänstbesökarna fanns Edit och Rune Olsson, de sista som flyttade bort från byn.

– Det var 10 september 1967, klockan tio som vi flyttade ut. Då till Hammerdal, berättar Rune.

Senare flyttade de till Föllinge och därefter till Stugun.

Som många andra byar började Skallsjön, som ligger eller låg, en mil från Borgvattnet, bebyggas på 1700-talet. Vi citerar från en artikel i Stugukrönikan 1971.  "Här har generation efter generation levat, brutit jord och ifrån skog och jordbruk tagit sin bärgning". Artikeln berättar att "det i början på 1900-talet fanns tiotalet gårdar och femtiotalet personer som hade sitt hem här”.

Rune Olsson tillägger:

 – I mitten på 1950-talet fanns här också 60 skogsarbetare utifrån.  

40 hektar odlad jord och 9000 hektar skog gav arbete året om. 

En fin stund där många tankar korsade varandra. De närvarande funderade kanske på hur Skallsjön såg ut för 100 år sedan?
En fin stund där många tankar korsade varandra. De närvarande funderade kanske på hur Skallsjön såg ut för 100 år sedan?

Åter till Stugkrönikan 1971;

” Vid sekelskiftet var skogen i Mons bolags ägo, sedan i Wifstavarvs och i nutid SCA. Och SCA fann det inte längre lönsamt att underhålla byn. Kostnaderna skulle bli för stora. Därför flyttades människorna bort. Husen rivs och skog planteras och borta är idyllen. Så dör en by. En vacker by som legat i solen i sluttningen ner mot sjön. Den sjö som gav byn dess namn.”

När Rune och Edith flyttade till Skallsjön 1958 fanns det ingen bilväg till byn, endast en kärrväg. Rune högg timmer, körde timmer men kom att bli skogstjänsteman.

– När väg byggdes började folk att flytta, då hade mekaniseringen i skogsbruket tagit fart och det behövdes inte längre så många skogsarbetare, berättade Rune i Stugkrönikan 2017.

Det ena huset efter det andra blev tomt på folk, till sist fanns bara familjen Olsson kvar. Till slut var det deras tur.

– Sedan dröjde det inte länge förrän husen började rivas och köras bort. Jag tror att bolaget bestämt sig för att byn skulle bort, ett tecken på det var att man inte accepterade några nya arrendatorer. Om byn varit privatägt hade den troligen funnits kvar än i dag och man kan tänka sig vad det skulle ha betytt för skola och affär i Borgvattnet.

Från sina platser vid friluftsgudstjänsten kund paret Olsson blicka ut över det som finns kvar av deras tid i Skallsjön; en ladugårdsruin.

Kvar finns minnena och ett fritidshus vid sjön.

– Där är vi ofta på somrarna, säger Rune.

KlockarAnna” (Göransson) pinglade in gudstjänsten, diakonen Mona Brink ledde densamma. Hon talade om öppenhet och solidaritet kontra självgodhet och egoism. Kantor Marie Källström skötte den bärbara ”orgeln” och kyrkvärden Kerstin Torgersson läste dikter och tog upp kollekt.

De sista som flyttade från Skallsjön var Rune och Edith Olsson. "Det var 10 september 1967, klockan tio"
De sista som flyttade från Skallsjön var Rune och Edith Olsson. "Det var 10 september 1967, klockan tio"

Powered by Labrador CMS