Sebastian Tarkiainen är pingstpastor i Östersund, hans barn går på samma förskoleavdelning som det omkomna barnet i Ås. Dessutom har han själv som barn upplevt en liknande händelse när hans egen storebror omkom i en olycka.
Sebastian Tarkiainen är pingstpastor i Östersund, hans barn går på samma förskoleavdelning som det omkomna barnet i Ås. Dessutom har han själv som barn upplevt en liknande händelse när hans egen storebror omkom i en olycka.

En hel bygd i sorg efter olyckan i Ås när ett barn dog

Det som inte får hända hände och sorgen griper tag i en hel bygd. Den tragiska olyckan när ett litet förskolebarn omkom i förra veckan blir en sorg som alla bär med sig på olika sätt. Jämtlands Tidning träffade Sebastian Tarkiainen, vars bror förolyckades när han själv var i samma ålder som det omkomna barnet i Ås.

Publicerad

– Det finns inga ord som kan förklara eller hjälpa, utan det handlar om att ta sig igenom sorgen. I sådana här stunder är det bra att det finns platser som kyrkan där man kan mötas och samtala, säger Sebastian Tarkiainen som själv är pastor i Pingstkyrkan i Östersund när vi träffas utanför kyrkan i Ås. Han ska hämta sina barn och ta med dem till kyrkan för att tända ljus.

– I en sådan här situation är vi (Svenska Kyrkan och Pingstkyrkan) inte konkurrenter utan hjälps åt. Det handlar om att vara ett stöd för varandra för våra medmänniskor.

Sebastian Tarkiainen har själv ett barn som går på samma avdelning som barnet som förolyckades. När han själv var lika gammal dog hans äldre bror i en olycka och ärren från detta rivs upp, samtidigt så vet han av erfarenheten vad det innebär och vägen tillbaka.

– Man måste berätta för sina barn vad som hänt. Det gjorde mina föräldrar för mig. Jag har ringt mina föräldrar idag och pratat med dem om olyckan här i Ås. Det är viktigt att prata om händelsen, att samtala och att bara vara där som medmänniska. Livet går vidare men sorgeprocessen måste få ta sin tid. Det jag ser hos mina föräldrar är att ärren blir kvar, dom finns alltid där, säger han.

Att det är en pandemi samtidigt gör det ännu svårare att vara den där närvarande medmänniskan, detta när hela verkligheten går ut på att distansera sig.

– Den där varma kramen som man så gärna vill dela, går inte nu på grund av pandemin. Men man kan alltid mötas för samtal. Jag vet att det är många som inte vågar ringa eller höra av sig till de som står nära tragedin. Men det är bättre att man hör av sig, det är ett stöd i det svåra.

Kyrkan i Ås höll öppet hela dagen, olyckan inträffade intill förskolan klockan 9.00 och redan klockan 11.00 öppnade kyrkan som mötesplats. På plats fanns två präster. Hit kom familjer och barn för att tända ett ljus och samtala.

– Det har varit några barn här som tänt ljus. Vi har satt fram en stol som de kan kliva upp på för att sätta fast ljuset i staken, säger Kristina Eliasson, präst i Ås.

– Det har varit stillsamt och de flesta har kommit för att tända ljus och sedan gått iväg, säger Johannes Swahn-Paulsson, församlingsherde. Han berättar om kyrkans roll vid kriser och den kan se olika ut.

– Jag vet att skolan engagerat sig med att samla personalen och ta hand om de barn som blev vittnen till olyckan. Vi finns alltid här för samtal och stöd, även efter den här första dagen. En sådan här olycka drabbar hela bygden och det går inte att springa ifrån den eller lägga den åt sidan. Det är en lång sorgeprocess som ska bearbetas när ett litet barn rycks ifrån oss alldeles för tidigt, avslutar Johannes Swahn-Paulsson.

Powered by Labrador CMS