Mjukstart på Parksommar med Tomas Andersson Wij

Ett ensamt “välkommen” från en kvinnoröst i publiken hälsar Tomas Andersson Wij när han äntrar scenen i Badhusparken. Det är svårt att inte fundera över hur en liknande hälsning från en enda person kunnat besvaras eller ens höras om detta varit under Storsjöyran. Storsjöyrans Parksommar-satsning gör att artisten hör publiken och publiken hör artisten. Andersson Wij tackar och välkomnar de nästan femhundra personerna i publiken. Han berättar att han saknat publiken och att han är exalterad över att få mötas igen efter månader av väntan. Tillsammans med pianisten Oskar Appelqvist inleder Andersson Wij med Ulf Lundells “Diamanter” och publiken sitter som trollbundna.

Tomas Andersson Wijs pappa växte upp på Frösön och Tomas spenderade därför mycket tid i Jämtland som liten. Han berättar om sin farfar Frösö-Kalle Andersson och hur han var predikant. Tomas följde med på den sista resan tillsammans med sin farfar till kapellet i Kall, som han var med och byggde. Där fick Tomas framföra en sång och han beskriver det själv som “knytblus-gospel”. Scenen badar i blått, vitt och grönt ljus när Andersson Wij sjunger “Just i dag känns du nära (Saras sång)”, som skrevs åt Sara Sacharias, Ted Gärdestads dotter. Här och där torkas tårar i publiken. “Just i dag känns du nära” är en finstämd hyllning till en av Sveriges främsta textförfattare och när den närmar sig sitt slut sänker sig solen majestätiskt över Frösöberget. Som avslutande extranummer spelar Andersson Wij och Oskar Appelqvist “Hälsingland” och får igång publiken
med handklappningar och en någorlunda
engagerad allsång.

Katarina Rhensbo, Jörgen Persson, Annalena Holst Rhede och Johan Rhede satt längst fram och var extatiska efter spelningen.