Åkeräng - en by byggd på mystik

I dag värnar vi inte om historier på samma sätt som förr. Det breda utbudet av underhållning har fått oss att tappa intresse för det som hänt där vi befinner oss. Byskvaller och historier var förr ett välkommet samtalsämne under de mörka vinterkvällarna, men idag har dessa historier inte samma värde för oss, eller?

Åkeräng är en anrik by som finns omnämnd redan under 1400-talet. Byn är känd för sina storslagna vyer, och det är inte svårt att fastna för dessa. Runt i byn har otaliga nybyggen uppkommit i takt med nyinflyttade. Bara en handfull av husen vittnar nu om gångna tider.

Några gårdar med central plats i byn ger oss en inblick i förgångna sekler. Dessa gårdar, gamla soldattorp och byggnader lever kvar som en skuggbild av ett gammalt Sverige.

I Åkerängs fall, likt många andra byar, har dessa gårdar en central punkt när det kommer till historier och sägner som lever kvar än idag. Tyvärr bleknar dessa historier i takt med att åren och människor kommer och går.

Den knastrande grusvägen leder mig som så många gånger förr genom den täta granskogen allt högre upp. Mellan trädens toppar breder Storsjöns blanka vatten ut sig, idag täckt med ett tjockt lager is. Väl framme vid en enslig mjölkbrygga pyntad med ett tiotal postlådor möts jag av den storslagna vyn.

En vy över Storsjöns klara men nu istäckta vatten, Oviksfjällens respektingivande uppenbarelse och Åreskutans spetsiga topp. En vy som breder ut sig över otaliga bygder i storsjöområdet och som tar andan ur beskådaren.

Trots det fängslande natur-skådespelet är det inte detta som lockar och drar utan historierna som Åkeräng och byns utspridda gårdar ruvar på. Som en trefaldighet ligger tre stora gårdar centralt mitt i Åkeräng. Och det är en av dessa gårdar reportaget handlar om.

Åkeräng är en by som ligger mig varmt om hjärtat, eftersom det är här jag vuxit upp. Otaliga är de historier jag fått berättade för mig under min uppväxt. Historier som ofta utspelat sig i just Åkeräng. En av dessa historier eller sägner, om man så vill kalla det, är om den mytomspunne Kapten Trollmaxen. Min mormor som även hon växt upp i Åkeräng återberättade denna historia för mig.

”Kapten Trollmax ska inte bara ha varit kapten utan även trollkunnig. En mörk vinterkväll ska det ha varit dags för födsel i kaptensbostaden i Åkeräng. Men just denna kväll var kaptenen bortrest i tjänst till Norge. I kaptensbostaden rådde hektisk stämning. Kaptenens hustru låg nämligen i barna-födandets plågor och tjänstefolket gjorde vad dessa kunde för att bistå henne.

En av pigorna ska ha sprungit genom huset med blodiga trasor i famnen när hon mötte den bortreste Trollmaxen i farstun. En man som tidigare under dagen befunnit sig i Norge helt ovetandes om vad som skedde i hemmet, många mil bort. En man som inte beräknades hem på flera dagar. Pigan ska med förskräckelse ha stirrat på sin husbonde som lugn och sansad stod i dörröppningen. Efter en blick på de blodiga trasorna i pigans händer hade han sedan gått till sin hustru.

Utanför dörren mötte pigan en av drängarna, som med skräck i ögonen berättade om hur hästarna i stallet var löddriga av svett men inte hästen som Trollmaxen färdats på. Länge viskades det om de svettlöddriga hästarna i Trollmaxens stall, och det tog inte lång tid innan ett rykte började spridas i bygden.

Ett rykte om Trollmaxens trolldomskonst. Att kapten ska ha tagit energin och kraften från hästarna på gården och överfört den till den egna häst som galopperat i sporrsträck från Norge till hemmet i Åkeräng.

Denna historia lockar till att bli ihågkommen. Trolldom och mystisk i en härlig kompott. Alla ingredienser för en lyckad historia. Men kan det vara så att det bara är just det, en historia, eller kan det finnas stråk av sanning i det hela?

En dag kom jag över ett tidningsurklipp från 1903 med rubriken ”Kapten Max från Åker-äng”. Namnet lockade genast till vidare läsning och glatt överraskad kunde jag läsa en berättelse om Maxen från Åkeräng. En berättelse som skiljde sig avsevärt från min mormors variant. Men som ändå handlade om Trollmaxen i Åkeräng.

Från att ha varit en kärleksfull och mystisk make målades han nu i stället upp som en enstöring som förvred huvudet på flickor och som hade säregna metoder för att stoppa blödningar. Summan av kardemumman är i alla fall att en man i Åkeräng måste ha gjort något för att bli ihågkommen.

För att få svar på om denne Trollmax verkligen funnits tog jag mig till Riksarkivet i Östersund. Denna tegelbyggnad innehåller nämligen 18 mil med historiskt material. Kunniga personer började snabbt hjälpa mig och det tog inte lång tid innan vi fick napp. I en bok om Sunne socken hittade vi en berättelse om Trollmaxen, och mycket riktigt stod det att han år 1764 flyttade till Åkeräng med fru och barn. Han ska även ha författat en så kallad svartbok.

Nyfiket frågade jag en av historikerna som jobbar på Riksarkivet om han vet något om Trollmaxen. ”Du menar Trollmaxarna?” Förundrar över hans svar ville jag genast veta mer. Jim berättade att många så kallade ”trollkunniga” män omnämndes som kapten Trollmaxen, och dessa behövde inte ens vara kapten till yrket.

Kapten Trollmaxen blev alltså som ett öknamn för dessa män. I många fall kan man inte ens säga vad den ena Trollmaxen gjort och vad den andre inte gjort. Saker en Trollmaxen ska ha utfört har alltså projicerats över på en annan.

Detta har skett i takt med att åren gått och historier förts vidare i folkmun för att till slut glömmas bort. Och det problemet känner vi igen från reportagets början.

Tack vare arkivet vet vi dock att en man kallad Kapten Trollmaxen faktiskt bott i Åkeräng, och detta inger förhoppning om att jag en dag kanske kan lösa gåtan om Trollmaxen.

Byarna i Jämtland, och så även övriga Sverige, ruvar alltså på händelser och historier vi bara kan fantisera om. Historien du fått berättad för dig som liten kanske inte bara är en historia, utan en berättelse baserad på någons livsöde för otaliga år tillbaka i tiden. Men detta kan du endast få svar på om du besöker någon av landets arkiv.