30 år efteråt: hjältarna berättar om den tuffa evakueringen från kabinen

Det är nu drygt 30 år sedan den dramatiska januaridagen då 34 personer fastnade i luften på kabinbanan på fjället i Åre.

Det är nu drygt 30 år sedan den dramatiska januaridagen då 34 personer fastnade i luften på kabinbanan på fjället i Åre. Avgörande roller i räddningsarbetet med evakueringen hade två säsongsarbetande personer från Offerdal: Sune Sjöström i Åflo och Kersti Jonsson från Kaxås.

Jämtlands Tidning träffar Sune och Kersti utanför kabinbanan i Åre. Senaste året har den skapat rubriker av helt andra slag än orsaken till att vi är där den här dagen mellan jul och nyår.  Skistar vill nämligen riva den gamla anrika kabinbanan då dess kapacitet inte är tillräcklig för dagens skidåkning. Banan invigdes 1976 och är den enda i sitt slag i Sverige.

Men annat var det då för 30 år sedan, före Skistars tidevarv, när kabinbanan hade en nyckelfunktion att transportera turister till och från toppen på Åreskutan. Nästan tre kilometer i luften över fyra stolpar till högsta höjden 1274 meter var resan med kabinen. Det som började som en vanlig vinterdag för skidåkning den 28 januari 1989 slutade med den allvarligaste incidenten i Åres historia.

En snöstorm kom hastigt på och vindstyrkan gick upp till 35 sekundmeter, orkanstyrka alltså.

– Vi fick order om att de 34 personer som befann sig i bergstationen skulle åka ner med kabinbanan. Vid ettiden påbörjade vi resan ner, minns Sune Sjöström som var anställd som kabinjär och hade ansvar ombord.   

Men när kabinen kommit knappt halvvägs spårade den ur och det blev ett automatiskt nödstopp. Därmed hängde Sune Sjöström med sina passagerare högt ovanför marken, vid det svårast tänkbara stället längs banans sträckning, cirka 50 meter ovanför marken.

– Kabinen stannade tvärt nedanför Svartbergskammen, en av upphängarna flög av och slog ner i kabinen som i sin tur slog sönder en ruta. Då kom det en lång ramsa med svordomar från mig, minns Sune Sjöström.

Sune Sjöström klättrade upp via stegen och ut på taket för att kontrollera att kabinen hängde säkert.

– Det var en av de första saker jag gjorde. Jag ville försäkra mig om att kabinen hängde kvar säkert trots att en av fyra upphängare hade flugit av.
Han är lugnet själv, vilket var en väldig tur:

– Det gungade rejält och folk blev sjösjuka, att en ruta slogs sönder var på sitt sätt bra för då kunde passagerarna böja sig ut och kräkas. Vi hängde där i luften i flera timmar och  folk var väldigt rädda. Det fanns ensamma ungdomar och barn utan föräldrar i kabinen, berättar Sune Sjöström.
Blev inte du sjösjuk, Sune?
–Det hade jag inte tid med, säger han lakoniskt.

Väntan blev till flera timmar. Det var brandförsvaret som hade ansvar för ledningen av räddningen och det var också chefen där som slutligen skulle ger direktiv om vad som skulle göras. Att ta beslut om evakuering krävde vidare planering.

– Det var ju inte bara att få ner folk från kabinen och släppa ut dom på fjället. Då skulle de ju blåsa bort. Därför var det tvunget att organisera med pistmaskiner för transporter. Uppsamlingsplats blev Hummelstugan, säger Sune Sjöström. Att planera arbetet med logistiken tog tid, det var snöstorm och svåra förhållanden för räddningspersonalen. Efter två timmar beslutade man att det var dags att evakuera passagerarna.

– Vi hade aldrig tränat på att få ut folk ifrån luften från kabinen. Det var helt nytt för mig. Jag plockade fram utrustningen, vi hade en sele och säckar som skulle användas till att fira ner passagerarna med, minns Sune Sjöström.

I sin roll som kabinjär var han ensam personal och ensam ansvarig för passagerarna i kabinen. Den enda kontakt han hade med omvärlden var via en kommunikationsradio.

– Det var före mobiltelefonernas tid och för att spara på batterier så var jag tvungen att stänga av kommunikationsradion.
– Jag frågade om det fanns någon frivillig som ville gå först. Det visade sig att en av passagerarna var fallskärmsjägare och utbildad inom försvaret så han anmälde sig frivilligt att vara först. Efter att han kollat sele och utrustning så hoppade han ut och blev den första som evakuerades.

Övriga åkte sedan i säckar ner. Sune minns att två av de som evakuerades var tonårsflickor som inte hade med sig sina föräldrar.

– De var lite oroliga för att åka ut ensamma i luften så dessa firade vi ner tillsammans i en gemensam säck, minns Sune Sjöström.
En minnesbild från olyckan är att det plötsligt dök upp en ny passagerare i kabinen.

– Jag låg på golvet på mage och hade evakuerat sex personer genom luckorna i golvet. När jag tittar upp så står det plötsligt en ny person i kabinen. Vad kom du ifrån? Var min första fråga.
Det visade sig att det var en fransman som var på plats i Åre för att bygga liftar. När han hörde om olyckan kände han att han ville hjälpa till med evakueringen så han klättrade med sele från toppstationen via vajrarna till den hängande kabinen
Kersti Jonsson arbetade då som lunchavlösare och i poolen och satt i personalrummet på väg att avsluta sitt arbetspass för dagen.
–Jag minns att det hände på en lördag.
–När larmet gick kastade vi oss direkt upp på skotrarna och for upp på fjällen. Men vädret var oerhört hårt, vi kröp på fjället i den enorma blåsten för att kunna ta emot passagerarna och föra dem in i pistmaskinerna. Vi var också tvungna att turas om att gå in i pistmaskinerna för att värma oss, vi blev snabbt väldigt nedkylda.

Fransmannen och Sune Sjöström var de sista att lämna kabinen, då var klockan närmare sju på kvällen.

– Jag minns att det var en skön känsla när fötterna tog mark på fjället och att allt var över och att det hade gått bra, säger Sune Sjöström.

Kersti arbetar idag som lärare i Änge skola. Så här över 30 år efteråt, reflekterar hon om händelsen:
–Jag var 24 år då, det var en enorm erfarenhet som jag alltid kommer att bära med mig. Det var så märkligt att senare på kvällen gå en runda i byn och se hur allt var precis som vanligt där.
Även efteråt var allt precis som vanligt. Någon debriefing, officiellt tack, bonus eller liknande blev det inte efteråt. Sune fick dock höra att han skulle få åka kabinbanan gratis för resten av hans liv. Och en effekt är att man fick bättre koll på väderutsikterna, dessutom började man att regelbundet evakueringsutbilda personalen.
Kabinen stod still några veckor, då reservdelar behövdes skickas från Schweiz. Efter den dramatiska evakueringen kallas platsen där det skedde numera för ”Sunes ravin” av räddningstjänsten.

KARIN BÅNGMAN OCH LOTTE MJÖBERG

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på email
Dela på print
  • Annonser