Sjuksköterska vädjar i öppet brev: ”Gör något nu innan det är för sent”

Region Jämtland/Härjedalen blöder. Underskottet är på nästan 1 miljard kronor, och medan de ansvariga politikerna debatterar hur såret ska läkas så blir situationen för personalen på golvet allt mer ohållbar. Det anser i alla fall en an sjuksköterskorna som Jämtlands Tidning pratat med. Här skriver hon ett öppet brev, där hon beskriver sin stressade arbetssituation och hur oron drabbar både personal och patienter.

JAG – EN SJUKSKÖTERSKA I REGIONENS MITT.

Jag har i dag jobbat som sjuksköterska i närmare 13 år, 20 år inom vården. Ett helt fantastiskt yrke, där jag aldrig ångrat mitt yrkesval men idag har jag nästan nått min smärtgräns.

Jag har arbetat på samma vårdavdelning under hela min sjukskötersketid. De första åren av min karriär fanns en stor trygghet i en stabil arbetsgrupp! Så gott som alla undersköterskor hade jobbat i 30 år, sjuksköterskorna hade yrkeserfarenhet på minst 5–10 år men de flesta det dubbla. Jag fick såklart liksom sjuksköterskor i dag tampas med stora svårigheter, stress etc innan jag lärt mig prioritera och kände mig trygg i min roll. All ny personal lärde sig och följde inarbetade rutiner och fick tid på sig innan man vi fick utökade uppgifter såsom nattarbete. I dag på min arbetsplats har 80 procent av mina undersköterske- och sjuksköterskekollegor inte jobbat längre än 1–2 år, efter 4–6 månader börjar man jobba natt på grund av personalbrist. Ingen orkar och alla flyr. Det är inte säkert för patienter och ny personal får alldeles för stora krav för tidigt.

Jag har funderat massor på varför vi har hamnat här. Hur kan världens bästa jobb ha blivit oattraktiv och ångestfyllt? Vad gör man i dag för att vända trenden? Vem lyssnar på oss som faktiskt är mitt i smeten?

Är helt övertygad om att det är flera orsaker till att vi har hamnat där vi är i dag, men den sjukvård vi bedriver idag är inte hållbar och säker vare sig för oss som arbetar eller för våra patienter. Visst är vi drabbade av de stora pensionsavgångarna men vad gjorde man egentligen för att det skulle gå smidigt? Hade man ens någon tanke på att man gick från en äldre, stabil personalgrupp till en helt ny generationen som skaffar/har små barn och med dem vabb/föräldraledigheter etc.

Ytterst lite har gjorts för att behålla stabil och erfaren personal. Attityden har hela tiden varit att ”gå du, ställ inga krav för vi kan bara anställa en ny”. Så var det kanske när jag började, fasta tjänster var svåra att få och det fanns gott om sjuksköterskor. I dag är det tvärtom, jobben och erbjudandena från bemanningsföretag är många.

De scheman vi har i dag är fruktansvärda, vi alternerar dag, natt, kväll i en salig röra. Arbetstidslagar hålls inte, och dygnsvilan skall vi inte prata om. Dubbelpass är mer regel än undantag, man försöker köpa sig fri på somrarna genom att locka med sommarpaket etc. Vem som ska orka i längden finns det ingen plan på. I dag är det viktigare med ett “huvud på plats” än att personen är passande eller lämplig. Att göra bättre och mer attraktiva scheman är inte aktuellt eller bättra på lönerna rejält.

Många är de avdelningar som till stor del bemannar sina tjänster med stafettpersonal. Känner flertalet vana sjuksköterskor som valt att avsluta sina tjänster då de ej fått gehör på mindre krav på att stanna såsom löneförhöjning och bättre scheman. I dag jobbar de åter på samma arbetsplats men för bemanningsföretag, med betydligt högre lön samt kan själva ställa krav på schema och inte behöver ansvara för extrauppgifter som förrådsbeställningar, etc. Ofantligt dyrt för regionen men bättre för individen.

Det har absolut skett en hel del förbättringar sedan jag började. Grundbemanningen är högre, det finns i dag vårdnära tjänster som underlättar och har frigjort tid för sjuksköterskor och undersköterskor. Men under mina år har aldrig någon vårdutvecklare eller politiker frågat mig vad jag behöver, hur underlättar vi och hur förbättrar vi. Vårt datasystem är ett skämt, jag önskar att någon kunde följa mig en dag och se hur ineffektiv arbetsätt vi har när det gäller dokumentation. Vi har alla ett personlig kort med inlogg som används för åtkomst till journaler, läkemedelshantering, passera låsta rum etc. Eftersom jag alltid behöver mitt kort så kan jag aldrig lämna det i datorn utan måste ta i och ur det för att kunna dokumentera, läsa journal, hämta läkemedel. Detta tar otroligt mycket tid.

Jag skulle nog utan att ljuga säga att detta är det största hindret i mitt arbete. Det som stjäl mest tid från min kontakt med mina patienter. Därefter kommer den orimliga stressen att patienten måste bli färdigbehandlad så snabbt som möjligt för att göra plats för nästa. Detta samtidigt som kommunen förhalar så långt det går innan färdigbehandlade patienter som behöver utökad hjälp i hemmet/annat boende får lämna avdelningarna.

Vi sjunker nu allt snabbare nedåt och många känner hopplöshet och vill inte jobba kvar. Det är NU och inte snart man måste agera för att rädda vården. Satsa pengar på skäliga löner och scheman som vi orkar jobba på, istället för att fortsätta tömma kassorna utan betänkligheter på kortsiktiga lösningar, stafettpersonal och dyra konsulter. Det finns ingen sjuksköterskebrist utan endast brist på sjuksköterskor som ställer upp på orimliga krav och avtal. Låt oss med erfarenhet få känna oss viktiga, på så sätt kan all ny personal skolas in på bra sätt och bli långvariga sjuksköterskor/ undersköterskor som trivs på sitt arbete och orkar ha en fritid. Absolut kommer detta att kosta pengar men vad är annars alternativet? Så snälla politiker, beslutsfattare och förståsigpåare kom igen, öppna ögonen och ta tag i problemet NU, innan det är för sent!

EN NU ÄNNU TRÖTTARE SJUKSKÖTERSKA I REGIONENS MITT